Ståhejet kring barns fritidsaktiviteter

Nu ska vi tycka igen. Tycka till om ifall dataspelande är bra eller dåligt. Svart eller vitt. Tobias Tobé vädjar till föräldrarna att de ska begränsa sina barns speltid till förmån för läxläsning.

Jag blir en aning trött.

Av flera anledningar. En av dem är att livet inte är särskilt svart eller vitt. Forskarna Daniel Kardefelt Winther, Marcin de Kaminski, Elza Dunkels och Håkan Hydén tar upp det i en debattartikel i DN i dag. Dataspelande är inte en och samma sak för alla. Det finns nyanser där med. I artikeln säger de bland annat:

Varje lösning behöver baseras på pedagogisk kunskap och kunskap om ungas uppväxtvillkor i dag, snarare än ett avstånds­tagande från hur unga lever och umgås.

Debattörerna får naturligtvis genast ris och ros av andra på sociala medier, av kreti och pleti likväl som någon forskare som misstycker. Det är som sig bör. Man forskar inom ibland väldigt små områden, vänder och vrider, bemöter och kritiserar – det är det som forskning är till för. Forskning är inte svart eller vit den heller. Precis som livet är svårgreppbart har forskningen inte alla svar. Den spretar. Problemet blir när människor som läser forskares olika utspel tolkar dem utifrån en svartvit syn på livet. ”Jaha, han säger så – alltså är det så. Han är ju en erkänd forskare.” Eller som när en spelforskare varnade mig för att någonsin ge mig in på området spel om jag ville forska vid ett visst lärosäte: ”Du kommer bli krossad. Där finns en forskare där som inte tål att någon hittar något annat än just det hen är ute efter att hitta.” Det är synd.

Jag tycker att debattartikeln idag lyfter fram att det finns nyanser. Allt är inte bra, för mycket av något kan ge positiva saker men också negativa. Jag tänker också att för mycket träning kan vara direkt hälsofarligt, det visar bland annat reportaget om min facebookvän Thereses son. Han sitter just nu i rullstol och hoppas kunna gå igen. Men inte skulle jag säga att all träning är farlig för det. De av mina elever genom åren som inte har gjort sina läxor har ofta hoppat över dem på grund av att de har haft träning. Vi kanske ska prata lite svart-vitt om det? Ett politiskt utspel? Nej, jag tror inte det.

Vad jag däremot tror är att vi behöver möta våra unga som de människor de är. I den värld av olika färger vi lever och verkar i. De behöver inte en klubba i huvudet vare sig de tränar mycket, spelar mycket eller gör något annat vi kan ha svårt att relatera till. De behöver vår hjälp att mötas mitt i det ibland ganska svårnavigerade livet.

Share