Nu testar jag Voice Thread efter att ha hört om det av @kringlan och flera andra. Gillar att utforska sätt för eleverna att komma till tals. Andra sätt att få alla att tycka till än att bara räcka upp handen. Så därför provar jag att kommentera en bild och.. tja, jag testar som sagt. Kommentera gärna du också. Inte på det vanliga sättet i kommentarsfältet till inlägget, utan i själva bilden. Vore kul om du provade!
En elev i en annan del av Sverige jobbar med Storybird, som jag skrev om för ett tag sedan, och skriver om det på sin lärares blogg. Läs hur hon själv beskriver sitt arbete.
Just när jag funderar över om min blogg har något värde, detta tipsande och funderande för öppen ridå – betyder det verkligen något för någon – då ger en elev i en annan del av landet mig inspirationen tillbaka. Tack!
Samarbeta – det är det som är grejen. Tillsammans kan man så mycket mer än om man kör sitt eget race.
På Storybird kan man just samarbeta kring en berättelse. Bilderna, som olika konstnärer har bidragit med, är kanske mest är tänkta för en yngre målgrupp. Kanske, för vad vet jag?
Det intressanta är att man kan bjuda in andra att hjälpa till med berättelsen och när den är klar kan man skicka inbjudningar så att andra kan läsa den.
Jag provade och blev glad av att upptäcka att å, ä och ö funkar. Användbara bokstäver om man skriver på svenska.
Sommaren är snart slut, semestern har varit det en vecka och då kan väl bloggsemestern också vara över. Hoppas ni har haft det bra, alla ni bloggläsare! Jag har saknat er, men har behövt mitt blogguppehåll. Just nu funderar jag över hur jag ska närma mig hösten. Varsamt eller storma och virvla fram?
Klart är iallafall att jag tillsammans med 15 andra ska jobba som Spiratör för TänkOM och utbilda Lärspridare på skolor där man har valt att satsa på en dator till varje elev. Jättespännande! För det behövs ett nytänk kring undervisningen idag och man behöver diskutera och fundera tillsammans på hur lärandet går till.
Klart är också att jag fortsätter jobba som IT-pedagog i min kommun. Som vanligt.
Från och med idag är jag också med bakom bloggen ”Skyltat.se – Felstavat, felformulerat eller bara lite kul”. Kika gärna in idag på självaste premiären och skicka in era egna bidrag! Det har varit en väldig trafik där idag – kul!
Det var lite om mig. Vad har du själv för planer? Lämna gärna en kommentar och berätta!
(Bild: Flickr/Creative Commons/ Suneko)
Något är på gång i Skolsverige. Jag känner det och jag hoppas det. Framför allt vill jag det.
För ett tag sedan gjorde min man och jag en minifilm om vad många barn kan idag, här och nu. Det var efter att Richard Gatarski hade mejlat och frågat om jag kunde bidra till hans presentation på TEDxStockholm. Filmen finns på YouTube och där hämtade Ugglemamma den till en av sina föreläsningar på Högskolan i Kristianstad. Och idag har den visats av Gatarski på eTwinning UK National Conference 2009 i Nottingham som The British Council står bakom.
Jag blir lite smått rörd. En oansenlig film som vi svängde ihop en kväll kanske gör nytta på olika håll.
Som Ugglemamma skriver så sitter vi i samma båt. Vi behöver varandra. Vi kan använda material av varandra och hjälpas åt. Bilden hon illustrerar detta med är lånad med med Creative Commons licens från hennes blogg (Foto: Nils Sundberg):
För vi sitter verkligen och bokstavligen i samma båt och styr åt samma håll. Färden går så mycket lättare om vi hjälper varandra. Jag är som sagt lite rörd….
Här är en bit av Ugglemammas presentation där ni kan se filmen This is Lisa:
Och här är Richard Gatarskis presentation från Nottingham idag. Bild nummer tre är något ni bara måste se!:
Janni Jeppesen, mediepedagog på Broängskolan, berättar om hur de arbetar med läs- och skrivutveckling i årskurs ett.
Hon berättar att de även ville ge de yngre eleverna möjlighet att utvecklas med hjälp av IT så som äldre elever kunde göra. Varje elev har varsin dator och de jobbar med den på en mängd olika sätt, inte bara med text. Deras medieproduktioner befinner sig på den nivå där eleverna befinner sig. Lärarna petar inte och hjälper inte till för mycket, utan låter eleverna utforska. Detta kommer att utveckla deras bildberättande oerhört, tror Jeppesen. Hon berättar också att läraresurser frigörs eftersom eleverna jobbar så ihärdigt och med sin fulla potential. Så kan det vara. Och full potential vill vi ju ha, eller hur?
Eleverna har en egen community, Broängens ettor, där de kan kommunicera med varandra och med sina föräldrar. När de kopplade på chatfunktionen fullkomligt exploderade skrivandet. De chattade både på skoltid och på fritiden. Jeppesen berättar att det har revolutionerat elevernas sociala förmåga. De som inte vågar ringa för att boka lekträff, kan istället chatta och få till något på den vägen.
Broängens ettor är kreativa, de utför och de producerar. De lär sig. En forskare följer projektet. Spännande!
