Lärarna i runt om i landets skolor börjar så smått vakna upp. Det eleverna gör på fritiden hemma vid datorn har kommit för att stanna. Man kan till och med märka att eleverna faktiskt lär sig något där vid datorn. Det skrivs som aldrig för, det chattas och det fixas. Hemma. På många håll även i skolan.
I Sydsvenskan idag kan man läsa en artikel om just detta. Om hur viktigt det är att lärarna vaknar upp och börjar använda tekniken. Den teknik som inte längre är ny. Jonas Hällebrand, IKT-pedagog i Lund uttalar sig bland annat i frågan. Han pekar på riskerna i att det skapas en klyfta mellan de elever som kan använda tekniken och de som inte kan, eftersom de inte får någon hjälp med att lära sig det. I samma artikel kan man även läsa detta om våra elever:
Antropologen Katarina Graffman har talat om en generation som använder medier för att ha koll, men som hon kallar generation noll koll. De vet hur man beter sig inom sin bubbla, men inte utanför den.
För visst är det så. Våra elever har koll på vissa saker, men inte på allt. Det är vi vuxna som behöver stötta och hjälpa dem vidare. Men hur ska vi göra det om vi själva har noll koll?
Det går att hjälpa våra elever. Hur då? Genom att ta sig i kragen och skaffa sig koll. Jag kan bli galen ibland när jag hör gnäll från lärare som inte tycker sig hinna lära sig något om datorer. Det är en förbannad skyldighet att lära sig det! Man kan inte vara sämst i klassen när man är lärare. Kanske är man inte bäst, men man ska åtminstonde kunna så pass mycket att man vågar låta eleverna använda tekniken. Det är en minsta gräns. För några år sedan hade jag själv dålig koll, vilket jag insåg och därför anmälde mig till några olika distansutbildningar. Heltidsjobb och tre barn plus studier – det går. Om man prioriterar. Jag stickar inte framför tv:n utan jag har datorn i knät. Det är mitt sätt. Hittar man ett annat sätt så är det bra. Bara man hittar ett sätt. För jag vägrar gå med på att det ska vara upp till lärarkåren att själva välja om de vill kunna något om dagens teknik eller inte. PIM-utbildningen som genomförs bland många lärare i olika kommuner är ett bra steg på vägen. Men vi får inte stanna där. Det är vår skyldighet som vuxna att gå vidare.
När jag på mina besök ute i skolorna hör lärare som fnissande säger att de har skaffat Facebook blir jag glad. Förläget pratar de om tramsiga quiz och annat som de gör där. Bra! Tramsa på! Upptäck sedan glädjen i att hålla kontakt med vänner. Upptäck statusupptdaterinarna – de där småsakerna som folk gör till vardags. Upptäck vad en community är. För eleverna ingår oftast i en community på nätet och du behöver ha koll på vad det innebär för dem. Det är så lätt att fnysa åt eleverna och inte förstå vad de är med om. Vad som betyder något för dem. Man måste vara där eleverna är för att veta något om deras vardag. En lärare måste veta vad 2.0 är.
Generation noll koll. Så benämns de unga. Eller är det vi vuxna? Det måste vi i så fall ändra på.
Så säger Orvar Säfström i en artikel i Sydsvenskan där han skriver om hur och när vi uppmuntrar våra barn. Att nå högsta nivån i World of Warcraft för en elvaåring jämför han med magistermärket i simning eller ett färgglatt märke i karate. Spelar man ihop med andra på nätet utvecklar man strategier för att klara medgångar och motgångar tillsammans. Man tränar otroligt mycket engelska.
