Jag funderar. Det gör man ju när man blir äldre har jag hört. Just nu funderar jag på det här med digitala immigranter och digitala infödingar. Jag är inte född på 80-talet, alltså är jag bara en immigrant i den digitala världen. När jag var yngre såg jag datorer som något som naturvetare pysslade med och jag var ju en samhällsvetare – inte ville jag lära mig tråkig teknik.
Det var först som lärare som jag började ana att datorer hade med språket och omvärlden att göra, ja med det mesta att göra. Och på den vägen är det.
När Bodil Jönsson föreläste på Skolforum om lärande, talade hon om hur ungdomar lär sig och upplever när de samtidigt kan dela det upplevda med andra. Hennes barnbarn satt och messade kompisar en hel fotbollsmatch igenom och upplevde samtidigt hela matchen med alla sina sinnen. Själv satt hon koncentrerad och hade aldrig kunnat messa någon och samtidigt se matchen. Hon var tvungen att göra en sak. När Bodil pratade hade jag datorn och mobilen med ljudet avstängt i knät , bara för att se om någon skulle svara på ett microblogginlägg eller själv kunna få iväg ett meddelande om något speciellt uppenbarade sig. På så vis slapp jag sitta där och känna mig ensam. Jag lyssnade koncentrerat för att uppfatta det intressanta och jag kände mig som en del i ett större sammanhang. Några där ute visste var jag var.
Och då undrar jag, börjar jag bli en digital invånare? Inföding kan jag aldrig bli, men en invånare? En immigrant som har varit här ett tag? För jag har ju studerat mitt andraspråk så mycket jag har kunnat. Det är liksom en förutsättning att kunna språket om man ska kunna ta till sig det mesta i ett samhälle. Språket är avgörande. Vi kanske inte kan bli så bra på det digitala språket, men vi kan göra oss förstådda och vi kan själva förstå lite bättre. Att bara prata om portugisiska istället för att själv försöka prata portugisiska, gör inte att man klarar sig optimalt i Sydamerika. Förstår ni vad jag menar?
Det är därför jag vill och hoppas att så många lärare som möjligt börjar blogga. Deras bloggar kan handla om virkning, motorcyklar eller vad som helst. Men att se vart bloggandet leder är en viktigt del i språkutvecklingen. Att se hur man hittar andra människor utanför ens egen lilla ort, som man aldrig hade träffat annars. Utbyta idéer, tankar och funderingar. Se hur ett nätverk fungerar. För ungdomarna kommer detta nätverkande att vara avgörande i framtiden.
Jag vill att alla lärare hittar någon nätcommunity av samma anledning som ovan. Att de får känna sig som en del i ett större sammanhang. Se hur intressant det kan vara att ha koll på vad andra gör just nu, inte bara fnysa åt det. Man kan bli fast på ett sunt sätt. Svenska politiker är just nu på plats i USA för att studera hur man med hjälp av sociala medier lyckas med något så viktigt som ett presidentval. De är där för att lära.
Ni som vill prova att microblogga, som man gör på Bloggy eller Twitter, lämna en kommentar eller ett skicka ett mejl, så får ni en inbjudan. Det är värt att prova. Och tycker man att livskunskapskursen/ språkkursen är usel, får man lov att hoppa av. Men först efter att ha gett det en ärlig chans. Sedan kanske vi kan sluta att prata om och istället med.
Hälsningar från mig som har upptäckt att jag aldrig blir klar med min andraspråkskurs, och som är glad för att lärandet aldrig avstannar.
//Christina
