När jag satt ouppkopplad på tåget igår, ångrade jag nästan att jag hade skrivit att vi bloggare hade suttit och pratat pedagogik in på småtimmarna. Det låter ju inte klokt! Tråkigt och insnöat. Men när jag tänkte på hur vi bitvis hade skrattat så vi tjöt, så bestämde jag mig för att låta det få stå kvar. Så. Det är kvar.

Ett annat bloggprat hade jag på perrongen i Hornstull med Raz, en bloggare som jag aldrig tidigare hade träffat. Han mejlade och undrade om han fick lämna ett paket när jag ändå var i stan. Spooky… Men det skulle vara stort och lätt, så det borde inte innehålla knark. Eller? Nu ska jag förklara hur jag kunde gå med på en så farlig träff. Han och hans flickvän känner min man via sina bloggar och har träffats. Alltså inte så farligt. Men visst lät det så från början! Precis vad jag ville. Hur som helst, Raz tåg kom farandes…

…och så överlämnade han det. Ett paket som såg ut att innehålla en tavla. Han visade ett kort på den eftersom den var inslagen och skulle ges till min man och den föreställde, tada, David Copperfield i Iron Maiden David Coverdale i Whitesnake (Puh, tur att jag fick rättat till namnet på honom och gruppen innan någon hann se det fatala misstaget!). Som han vet att mannen gillar. Och som han hade målat bara till honom.

Jag kunde nästan ha börjat lipa över detta. Sen satt vi där och pratade om vad bloggandet gör med oss, hur vi möter människor som vi aldrig annars skulle ha mött och hur vi får betyda något för varandra. Raz och jag, två människor som aldrig tidigare hade träffats.

Tavlan ska nu få bästa platsen i vardagsrummet. Vill du se fler tavlor av Raz, så gå in här, men skynda dig att knipa en – han säljer till när och fjärran, så den du ser kan snart vara borta. Själv ska jag nog lägga in en beställning om en tavla med Bono, eller kanske hela U2, som motiv.

Som en liten parentes, måste jag berätta något som också handlar om bloggmöten och som jag inte vet om det är sant, men som jag berättar ändå. Enligt Jonas gick Elsa ”Nätkulturer” Dunkels förbi (Jo, det är sant, för jag såg henne) det lilla gänget som satt på restaurangen och var nervösa för att träffa oss andra på After Work Fair på Skolforum. De yrade något om att inbjudan hade gått ut på Facebook och att de aldrig hade träffat oss andra. Då sa Elsa med glimten i ögat:

”Det vet ni väl att man aldrig ska träffa någon i verkligheten som man bara har träffat på nätet!”

Varpå det lilla gänget höll på att dö av hjärtslag.

Allt enligt Jonas. Blame him, not me. Men ingen dog, så inte heller det mötet var så vidare farligt.

Ni som kommit hit för att läsa om Skolforum – gå in på vår jobblogg, där jag skrev om det idag. Det blir en viss tidsbesparing för mig att inte behöva skriva samma sak två gånger och jag kan istället ägna mig åt backhoppning. Alltså Wii Fit, min nya leksak. 🙂

Så var det nästan över. Tre intensiva dagar då jag har varit på Skolforum och försökt ta till mig det som har presenterats. Bra föreläsningar har varvats med mindre bra, men det som har varit den största behållningen har faktiskt varit alla samtal i de olika montrarna. Jag har verkligen velat veta vad de har haft att erbjuda. Ibland har de självmant kommit fram och berättat, men lika ofta har jag fått fråga: ”Kan ni sälja in någon idé till mig?” Och då har de sett lätt skräckslagna ut och börjat berätta. Folk kanske inte brukar be dem om sånt?

Jag är så dödens glad för de blogg- och pedagogiksamtal jag har fått ha med mina cybervänner som också har varit här. Igår kväll träffades några av oss hos A-M i hennes lilla lägenhet och pratade och pratade till långt in på natten. Vrålspännande! Jag låter galen, men det är jag nog också efter de här dagarna. När vi sedan släntarade ner mot tunnelbanan hamnade vi mitt i en filminspelning. (Varning för suddig mobilbild!)

Jag var tvungen att fråga vilken film det var och fick reda på att det var Beck. Kanske den engelska varianten? Nästan minst lika vrålspännande för en lantlolla som mig att hamna där, som att prata pedagogik över några glas vin. Jag sa nästan.

Nu springer jag mot pendeltåget för att färdas hemåt. Imorgon eller i övermorgon får ni reda på vad jag fick reda på i montrarna. En hel del nytt utlovas! Ses!

Nu packar jag. Sex tröjor till tre dagar ska väl räcka? Och två byxor och en kjol? Man vill ju inte se ut som en lantlolla där i huvudstaden, så det är nog bra att ha med många alternativ, spana in vad stockholmarna har på sig och försöka härma bäst det går. Undrar om det är sant att de dricker kaffe med sugrör för att slippa få missfärgade tänder?

Nej, jag är inte så allvarlig med det jag precis skrev. Jag tror att stockholmarna struntar blankt i vad jag har på mig och att de flesta dricker kaffe precis som jag. Åtminstonde gjorde de det i somras.

Men jag börjat få resfeber. Och jag längtar. Längtar efter att få träffa Jennie, som ska gå på tåget i Skövde och som jag aldrig har träffat irl. Längtar efter att få träffa andra lärare – både såna som jag känner sen tidigare och såna som jag har mött i bloggvärlden. Längtar efter att få sova ensam på hotell utan någon som rycker i täcket. Längtar efter att få spana in småtvålarna på badrummet. Längtar efter att få äta hotellfrukost. Hoppas de inte har en jätte-Kalle på bordet bara, en sån som de hade på hotellet där mannen och jag bodde för några veckor sedan. Det förtar liksom det estetiska intrycket.

Sen längtar jag efter att få lyssna på riktigt bra föreläsningar. Ja, jag liksom bara längtar.

Förhoppningsvis finns det något att rapportera här på bloggen, så stay in tune! Och dyk gärna upp utanför restaurangen The Garden inne på Skolforum kl. 17.15 på After fair (After work) på måndag, så ses vi!