Taggarkiv: kommunicera

Skolverkets nya generaldirektör kommunicerar i Twitter

Skolverkets nya generaldirektör Anna Ekström twittrar. Och hon gör det med den äran. Inte för att rapa upp meddelanden utan för att kommunicera. Läs, så förstår du vad jag menar:

Och hennes mamma twittrar. Det ni!

Nyligen kom en undersökning som visade att det är ganska få svenskar som twittrar. Kan det då vara något att ha? Ja, säger Hampus Brynolf på Intellecta Corporate, trots att han visar i en egen undersökning att det egentligen är ännu färre svenskar som twittrar, endast 11 000 personer har skrivit minst en tweet varje dag de senaste 30 dagarna.

Med tanke på hur få som twittrar i Sverige så har kanalen stort genomslag och räckvidd, enligt Hampus Brynolf. Inlägg skrivs av få personer men läses av många och visas upp på bloggar och nyhetssajter.

– Vi ska kalla en spade för en spade. Och är det 10 000 som är aktiva ska vi säga det. En intressant sak som ligger i linje med de här resultaten är att ju färre det är på Twitter, desto större är den relativa “impacten” för varje twittrare. Om man tänker på mediegenomslaget så är det relativt lätt att bygga sig en plattform. Twitter är extremt relevant.

De som twittrar fyller twitter med innehåll. Sådant som snappas upp av media. Ibland handlar det om migrän, ibland om jordbävningar och ibland om länkar till längre blogginlägg. Folk kommunicerar öppet och den som vill kan falla in i samtalet.

Jag som tillhör de där 11 000 som twittrar varje dag, ser hur något har hänt bara den senaste tiden. Många lärare hittar in. Det kommer nya varje dag. Som pedagog ser jag vikten av det; att man börjar lyssna på andra utanför den vanliga sfären, att man märker att man kan prata med folk utan att bjuda hem dem på värsta fina middagen och att man kan dela med sig. Trösklar för att hitta nya sätt att se på saker sänks. Kanske, kanske kan vi i och med vår twittrande IT-minister och vår nya generaldirektör på Skolverket komma bort ifrån mantrat: ”Jag har inte tid med sånt där.” För vem tror att dessa båda har tid? De gör det ändå. Och de verkar tycka om det. De kommunicerar med vanliga Svenssons. Jag kan se framför mig hur de twittrar på väg till ett möte, medan de lyssnar på en dragning om något eller medan de sitter i taxin. De stänger med all säkerhet inte in sig i ett rum, slår på datorn och tänker: ”Hmm, vad ska jag skriva för klokt. Låt mig tänka några minuter..” De gör. Precis som de andas.

Det är liksom det.

Någon berättade att folk vid en lärarkonferens störde sig på oreflekterat twittrande. Jag tycker det säger något. Dels att man stör sig på att folk uttrycker sig på annat sätt än man själv väljer att göra, dels att man tror att allt som uttrycks måste vara djupa reflekterade tankar. Jag vill inte stå i kön till kaffeautomaten och diskutera utlandsskulden eller BNP i tid och otid. Jag vill kunna få säga att ”Jaha, så har mamma börjat twittra också”, hur oreflekterat det än må vara. Det är mänskligt. Precis som innehållet i Twitter får lov att vara.

Tack Anna Ekström för att du är mänsklig! Jag önskar dig all lycka till som generaldirektör. Vi lever i en högkommunikativ tid där våra elever behöver lära sig vägar för att påverka och delta i olika kommunikationskanaler. Att du deltar banar väg för fler.

Share

Svenskläraren sätter fingret på

Jag slår upp det nya numret av Svenskläraren och hittar en artikel som jag skrev för över ett halvår sedan. Orden verkar obekanta, men på något vis känner jag igen dem. Och jag håller med mig själv om vad jag skrev en gång i tiden, vilket känns skönt. Rubriken är ”Twittrande lärare behövs”.

Jag anser nämligen att lärare behöver undersöka de kanaler som finns för påverkan och kommunikation om vi ska kunna följa läroplanen när det gäller:

Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet.  (Lp094, Lpf94)

Om vägarna för att påverka i samhället ändras, måste vi ta del av förändringen. Vare sig vi gillar det eller inte. Vi är inte en bunt frilansare, utan har ett tydligt uppdrag.

Jag läser vidare i Svenskläraren, denna guldgruva, om forskning kring individualiseringen i skolan. Detta att elever får ”forska” enskilt eller att de får välja uppgifter i olika ordning efter en lista och att de därigenom tror att de får individanpassade uppgifter. Att samtalet i klassrummen har minskat och ordförrådet hos eleverna har blivit lidande. Monika Vinterek skriver om olika studier som visar detta (Jag hoppas hennes artikel blir sökbar i tidningens arkiv).

Jag tänker vidare kring vad vi kan göra för att låta eleverna utvecklas i sitt lärande. Vad kan vi lära oss av det som har gått fel? Inte är det att sätta sig med armarna i kors och sucka och säga att ”det går inte”. Läraren är utbildad för att se möjligheter. Vi är problemlösare. Det är vårt jobb.

Det jag har sett hos elever som får producera, förklara, samspråka kring uppgifter är att det pågår en process i dem som gör att de gör lärandet till sitt eget. Något de kan använda i andra sammanhang och inte bara för stunden. På riktigt-uppgifter ger engagemang.

Det kan vara jobbigt.

Fylla-i-uppgifter kan upplevas som avkopplande, och något som elever ibland själva väljer, men vad ger de för lärande? I längden?

I och med att fler och fler elever får tillgång till varsin dator, kan eleverna arbeta i gemensamma dokument, i wikis och på andra ytor. De kan diskutera i grupp där de ser varandra och på nätet. Läraren kan lättare följa arbetets gång och diskutera både där och öga mot öga med eleverna. Dessa kan även få respons från andra, utanför skolan, och ta intryck från andra.

Vi har alla möjligheter att öppna upp får lärande. All möjlighet att se potentialen i kommunikationen mellan människor. Vill vi ta tillfället att göra något bra av det?

Share