Just nu tänker jag på kollegor som vill men inte får. Som vill utveckla, som tänker på barnens bästa, men som hindras. Lite handlingsförlamad sitter jag här och skriver. Tips om applikationer känns så futtiga i jämförelse. I en annan del av landet kämpar någon just nu. Vad händer om all glöd trampas ner?
Det var bara det.
Kram. Anne-Marie
Vi får stötta och peppa. Blåsa på glöden för ni behövs, alla ni som brinner för det ni gör. För barnens skull.
När du skriver sådär tänker jag på kontrasterna mellan lärarutbildningarnas ambitioner (ofta överambitioner) om hur vi lärarstudenter SKA arbeta, det är liksom inget snack. När vi försiktigt försöker framföra att vi kan se att det föreligger vissa problem mellan det sätt som vi får lära oss att undervisa och krass verklighet ute på skolgolvet avfärdas vi med en mentalitet som ”vill man så kan man”…men jag undrar ibland om det verkligen är så…och hur blir det med allting vi har lärt oss då…?
Kram på er alla som kommenterat!
Marie, tappa inte hoppet för att jag skrev som jag gjorde. Det ser inte ut så överallt. Och är man många som vill, så är det lättare. Du kommer vara en av alla som vill någonting och det är bara att hoppas att du hamnar på en bra arbetsplats – för sådana finns!