-Vi föräldrar tenderar att värdesätta våra barns framgångar utifrån våra egna intressen.
Så säger Orvar Säfström i en artikel i Sydsvenskan där han skriver om hur och när vi uppmuntrar våra barn. Att nå högsta nivån i World of Warcraft för en elvaåring jämför han med magistermärket i simning eller ett färgglatt märke i karate. Spelar man ihop med andra på nätet utvecklar man strategier för att klara medgångar och motgångar tillsammans. Man tränar otroligt mycket engelska.
Men, som Säfström skriver, när en elvaåring i hans närhet uppnådde högsta nivån i WoW reagerade vuxenvärlden på ett mycket förutsägbart sätt, det vill säga inte alls. Hade han tagit brons i skolorienteringen eller sjungit i en talangtävling hade mostrar och fastrar säkert ringt och gratulerat, nu hände ingenting. Säfströms familj däremot fixade tårtkalas för killen. Det var värt att firas.
Föräldrar skjutsar gärna sina barn till diverse tävlingar där de kan heja på rätt lag eller skälla ut domaren om fel lag vinner, men sätter de sig lika glatt bredvid sina barn när dessa spelar på nätet? Tar de reda på vad barnen gör där? För de som vill lära sig mer om WoW kan man testa gratis i två veckor på trywarcraft.com. Där kan man få en inblick i spelvärlden. Och inblickar behövs. Jag ska erkänna att jag inte har så mycket koll på just WoW, bland annat därför att mina barn inte har hittat dit än, men nu ska jag nog ta mig i kragen.
Heja Orvar Säfström. Och oj vad rätt han har – har aldrig tänkt på det viset. Thanks!
Håller med Öpedagog att jag säger heja Orvar! Och att vi vuxna får ta oss i kragen och se bedrifter som just det de är. Bra inlägg IT-mamman som vanligt 😉
Ja vi hejar på Orvar!
Det här var ett verkligt uppvaknande!!! Min äldste son har ALLTID älskat spel.Fick ett tips från en barnläkare (!) när han var fem år att vi skulle låta honom spela tevespel för att få igång motoriken. (Udda tips va?) Då köpte vi Nintendo 64 och sen dess var han fast och spelen och spelenheterna har uppdaterats med åren. Många ggr har vi förbannat läkaren som inledde honom i frestelse men nu ska jag försöka se det som Orvar gör. Det är VI som är stoffiler som bara värdesätter det som ”massan” godkänner som erkänd sysselsättning. Någon har bestämt att det är dåligt att spela och så har vi hakat på. Jag skäms!
Nä, nu ska det bli annat liv i skällan. Imorrn ska jag fråga hur spelet går. Risken är väl att han trillar baklänges från stolen eller tror att jag är ironisk. Tänk att Orvar är så klok!
Persilja, jag skrattar. 🙂 Orvar har fått upp ögonen på oss! Ja, fråga sonen din om hur det går! Han kommer säkert ha en lång utläggning. Min son brukar berätta lääänge och jag lyssnar ibland halvt om halvt. Fast det märker han och då skäms jag.
Verkligen en intressant tanke! Visst är det som Säfström skriver. tack för att du gjorde mig uppmärksam på detta.
Tack för att du kommentaerar Eva-Marie – det upskattar jag! Ska kika in till dig också!