Månadsarkiv: januari 2010

Alla dessa sociala medier

Alla dessa sociala medier – kan det vá nåt?

Dr. P.O förklarar vad som är skillnaden mellan Linkedin, Facebook och Twitter. Det gör han väldigt pedagogiskt och bra, så läs hans inlägg för att få veta mer.

För övrigt gillar jag hans blogg väldigt mycket. En twittrande doktor i logistik som skriver vaket om skolfrågor och annat intressant. En av dem som jag får ut mest av på Twitter just nu. Följ honom!

Som en del gamla läsare kanske har lagt märke till, uppdaterar jag inte bloggen lika ofta nu som förr. Det beror på att jag förutom mitt vanliga IT-pedagogjobb har fått en del andra åtaganden, men också på att jag kommunicerar mer via Twitter istället. Ibland vill man formulera sig längre och då är bloggen bra, men ibland vill man koncentrera sig till 140 tecken och då är Twitter bra. Där får man lättare igång en dialog än på en blogg, där man ibland kan känna att folk gärna läser men inte säger något tillbaka. Vilket de är i sin fulla rätt att göra. Så klart.

Äntligen har jag upptäckt hur jag vill använda Twitter. Jag samtalar med andra, inte bara pedagoger, om allt mellan himmel och jord. Vi skämtar, pratar strunt och ibland dödligt allvar. Tips om bra artiklar kommer också ibland. Jag vill inte vara en RT-maskin som bara prånglar ut vad andra skriver. Inte heller vill jag bara prata skola. Jag vill prata om det världen pratar om. Skolan blir annars så lätt en egen ö mitt i världen med sina egna idéer utan fast förankring.
Jag vill se vad IT-nördar, journalister, kreti och pleti pratar om. För att skaffa mig koll. Hur funkar sociala medier i livet? Jag vill vara med och se hur folk skaffar sig jobb via Twitter, hur de får värdefulla kontakter och hur de samspelar.
Jag vill särskilt följa politiker nu inför valet för att se hur de handskas med verktyget. Basunerar de bara ut sitt budskap eller lyssnar de in? Hur kommunicerar de? Gudrun Schyman har fattat galoppen, andra politiker trevar sig fram.

Därför kommer jag fortsätta skriva en väldig blandning av livets alla diskussionsämnen på Twitter framöver. Den som vill följa mig är välkommen, den som inte vill behöver inte. Det är så Twitter fungerar.

Share

Levla kunskap – ja tack!

Jag fortsätter på ”Vad är kunskap-temat”. Nutiden och framtiden kräver det.

För några dagar sedan när vi strippade granen på dess pynt, berättade 10-åringen att hans kompis var AFK. Sedan tittade han pillemariskt på mig och undrade om jag visste vad det var. Eftersom jag ville återupprätta min heder efter nederlaget i flaggspelet, hoppade jag nästan jämfota och viftade:

”Jag kan, jag kan! Away from keyboard.”

”Bra mamma.”

Sedan fortsatte förhöret:

”Vet du vad BRB betyder då?

”Ha, lätt. Be right back!”

Den lätte, tänkte jag och pillade loss en ängel ur granen. Jag vet inte om sonen har koll på Vygotskij, men han kände nog att hans mamma behövde komma upp en level, så han fortsatte:

”Det är väldigt bra att kunna vad VGD är. Kan du det?”

Jag skakade på huvudet.

”Det betyder Vad gör du? Om du messar någon kan du skriva det. Och den som svarar kanske lägger till DD i sitt meddelande och det betyder Du då? Alltså, det finns förkortningar på svenska också.”

Hmm. Jag kanske ska använda det i mikrobloggsmeddelanden och inte bara i sms. Där som det bara får vara 140 tecken. Kanonbra. Vad bra att få lära sig så användbara saker.
Undrar vad vi vuxna mer kan lyssna in? Och vad vi kan erbjuda barnen för att de ska levla en nivå i sin kunskap? För de måste ju få utvecklas de med – inte bara vi vuxna.

Fast ibland, ska tilläggas, tycker sonen att jag lyssnar in för mycket. När vi pratade lite om hans favoritspel Runescape petade jag in små frågor om hans bästis i spelet, han som bor uppåt Gävle och som han aldrig har träffat öga mot öga.

”Mamma, nu frågar du bara för att se att han (kompisen) inte är en farlig typ!”

Så log han nöjt. Som om han gillade det.

Bild: Flickr/ Creative Commons/ Alisdair

Share

SynchTube – ett sätt att kolla på YouTube-filmer

Det är roligare att göra saker ihop med andra. Tycker i alla fall jag. Ibland. Men det är inte alltid det funkar att träffas öga mot öga.

Vill man se YouTube-filmer ihop med andra kan man använda sig av SynchTube. Där skriver man in filmens url (webbadress) och startar ett rum. Sedan är det bara att komma överens om när man ska se filmen och starta chatten i rummet. Ta ett chips och börja prata!

Vem säger att det är mindre värdefullt att inte träffas öga mot öga? Undrar om de sa samma sak när telefonen kom för länge sedan?

Kan vara ett tips för dem som bara vill koppla av men också för dem som vill prata om ett ämne i skolan eller i ett projekt.

Share

Vet du hur Kiribatis flagga ser ut?

-Men mamma, kan du ingenting? Du är ju lärare!

Sönerna vinner lätt över mig i flaggspelet. Kiribatis flagga är ingen match. Jag får poäng på Polens flagga och känner mig stolt. Sönerna fnyser.

-Varför måste man kunna flaggor? frågar jag.

De förstår inte frågan. Att kunna huvudstäder och veta var de ligger, det förstår jag. Att kunna koppla världshändelser till kartan ser jag en poäng i. Men flaggor? När behöver man kunna det? Se vilka länder som är representerade vid olika evenemang? Vi kan inte riktigt komma på något bra svar, men spelar vidare. Det märks att sönerna har ägnat åtskillig tid åt att plugga in flaggor. Deras huvuden är fulla av dem. Kul när man spelar och vinner, men sen då?

Det där med kunskap är knepigt. Vad är kunskap?

Jag skulle vilja säga: Kunskap är föränderligt.

Och just därför måste lärarna vara nyfikna, vakna och våga prova. Det man en gång lärde sig på sin lärarutbildning var säkert bra, men det måste byggas på. Man kan inte säga att man är fullärd. Inte heller kan man likt en fågelunge sitta och gapa och vänta på att bli fylld med kunskap. Man får faktiskt ta tag i sina studerartalanger och hugga i lite själv. Precis som eleverna förväntas göra.

Det allra mest spännande med lärarjobbet, har alltid varit det som inte har varit självklart. När någon inte verkar lära sig, vad gör jag som lärare då? När någon saknar motivation, hur ska jag locka fram glöden? Det är urspännande! Som ett detektivarbete!
Tyvärr har jag vid utvecklingssamtal flera gånger suttit och pratat om brister hos eleven och att denne måste anstränga sig lite mer. Ibland utan att ens ägna en tanke åt att jag borde ändra något. Men inte alltid. Det är inte alla barn jag har förstört. Bara en del. Men det grämer mig att jag inte alltid har kunnat se vad alla elever behöver.

Att ägna sitt detektivarbete åt att ta reda på hur varje barn lär sig, vad som är den tändande gnistan, det betalar sig på sikt. Det ger verkan.

Det var av den anledningen jag frågade ut sonen och lät honom beskriva sitt bokprojekt här på bloggen. Han fick massor av tips från er läsare och blev väldigt uppmuntrad. Tack! Jag är oftast försiktig med att skriva om mina barn, eftersom det kan reta folk, men han hade så bra idéer och varför kunde inte han dela med sig av dem istället för att jag gjorde det? Att skriva för publik ger en kick och skapar en känsla av att det man gör är viktigt.
När han kom och berättade att han gett sig ut på Google Earth för att se hur det såg ut i en stad, slogs jag av vilken bra research det var. Det hade jag inte kommit på att låta mina elever göra. Tankekarta innan en berättelse – that was it. Oftast. Men med datorn kommer nya möjligheter. Ser vi dem? Vill vi se, eller är det vi alltid har gjort gott nog? ”Ansträng dig lille vän!”
Skriva med blyerts för att sedan skriva rent på dator, är det så författare gör? Fy vad jobbigt om man kommer på att man vill peta in ett helt nytt stycke i texten. Hur ska det få plats? Sudda, dra pilar – nej då får det vara. Hur gör en författare?
Sonen gav sig ut på diverse strövtåg i skogen för att få ännu mer inspiration kring sin bok. Datorn är ett sätt, träden ett annat. Det ena utesluter inte det andra. Men om vi lärare utesluter några av möjligheterna gör vi oss skyldiga till att begränsa lärandet.

Ett mycket svårt brott som oftast lämnas utan påföljd.

Share