Mitt förra inlägg lät lite spakt, tyckte Ingela. Helt rätt. Jag är en aning fundersam över skolläget i Sverige, men samtidigt ser jag allt positivt som händer på många håll och känner faktiskt hopp. Jo, faktiskt. Det jag önskar är bara att det positiva som händer i många klassrum ska smitta av sig.

Bland en hel del lärare i min kommun märker jag nyfikenhet och lust att lära nytt. Många vet bara inte var man ska börja. Därför har vi startat olika nätverk som man har kunnat söka till och där man får hjälp att lära av varandra.

I det nätverk som jag håller i undersöker vi nätets möjligheter. Ofta fokuserar man på nätets faror, men vi väljer att vända på det.
Jag håller i trådarna och kommer med vissa uppgifter. Twittra och facebooka har till exempel varit obligatorsikt, eftersom man behöver prova för att ta till sig något eller kunna rata det.
Nu har lärarna bildat undergrupper efter intresse och planerat vad de ska göra med sina klasser i vår. En del ska bambusa (livesända webb-TV) och en del ska satsa på att få igång wikis, medan andra har valt andra saker.
I vår ning diskuterar lärarna funderingar och kommer med tips: ”Någon som vill prova Google docs med mig?”, ”Har ni sett den här länken?” eller ”Jag ska nog prova Voki för att få igång de elever som är ganska tysta på lektionerna!” är sånt som fyller vårt forum. Egen drivkraft. Förståelse för att man når längre om man tar hjälp av varandra.
Alla är inte lika aktiva, men många är det. Och det är bra. Positivt. För en nyfiken lärare kan generera spännande utmaningar till ett stort antal elever.

Därför är varje lärare viktig.

Oerhört viktig.

(Jag hoppas att kunna skriva mer om lärande nätverk framöver. Det kommer säkerligen att utvecklas och ta fler och nya former. Saker och ting är på G..)

/IT-mamman, som idag är hemma för vård av barn som har öron-aj. Nu ska vi hälsa på doktorn!

Bild: activeside på Flickr med CC-licens attribution.