Systern och jag pratar med varandra i telefon (Ett sånt där på-riktigt-möte där vi inte ser varandra öga mot öga). Jag berättar om boken jag precis läst: Känns det fint att leva en dag till? av Lena Sundström.
Hon har också läst den och jag bubblar ur mig en episod ur boken som var så där mitt-i-prick. En sån där aha-upplevelse. Och sen måste jag dra till med: ”Ja, allt håller jag ju inte med om..” Liksom för att gardera mig.
Så pratar vi vidare om det: Måste man hålla med om allt? Måste man förkasta någons åsikter bara för att man inte tycker lika om varenda grej?
Systern berättar om ett samtal hon hade med pappa några dagar innan han dog. Han hade sagt: ”Det finns oftast något man kan hitta hos var och en. Något man kan lära sig av en människa, även om man inte håller med om exakt allt. Inte förkasta bara för att det dyker upp några saker man inte håller med om.”
Och det är väl så. Det där om att lyssna utan att leta fel. Säga: ”nja, det där vet jag inte..” på ett lyssnande sätt eller säga: ”det där håller jag inte med om och därför faller allt i ditt resonemang”. Gärna med armarna i kors.
Jag funderar mycket på det där. Om att inte uppfattas som en tyckare, som bara för att man vågar tänka högt menar att alla andra har fel. Att det inte är svart eller vitt. Men att det är öppet och fritt att tycka och tänka.
Jag har saknat pappa de 15 år han har varit borta. En funderande människa som nog kunde verka ha mycket klart för sig, men som funderade och var nyfiken på nya saker. En som skrev böcker och läromedel. En som säkert hade uppskattat web 2.0 om han hade levt. Saknar honom ibland mer än någonsin.
Jag älskar tänkande, välkomnande tyckande miljöer. Just därför kände jag mig välkommen in i bloggvärlden när jag dök in där för fyra år sedan. Just därför gillar jag fortfarande sociala medier där människor som inte alltid har sett varandra pratar, tycker och uppmuntrar varandra. Sådana där på-riktigt-möten.
Så funderar, tycker och tänker jag. Just nu.
Vackra du, jag delar dina tankar i detta kreativa rum – om vi inte ställde oss frågvisa och undrande – långt ifrån det dömande eller självklara svart eller vitt… så kan ingenting utvecklas. Jag är frågande. Det är ett vackert tillstånd tänker jag. Må gott denna påskafton! A-M
Det är just det jag gillar hos dig, A-M – att du uppskattar att lyssna. Att du inte förutsätter att den du lyssnar på dömer andra för att den tycker något själv. Att du delar med dig av dina funderingar. Jag vet att många slipar sina egna funderingar mot dina. Det är utvecklande.
Allt gott till dig idag!
Mycket kloka och tänkvärda ord. Jag väljer allt för ofta en motsatt åsikt ibland bara för att hålla en diskussion igång. I helt vardagliga samtal med min fru finner jag mig ta strid, trots att jag håller med henne… Varför måste man själv ha RÄTT hela tiden när svaret är så enkelt att någon annan redan har det!
Dina och andras slipade frågor och funderingar/påståenden får mig själv att utvecklas (känns det som ;). Jag tackar för det!
Hej Hasse! Vad glad jag blir! Över funderingar. Så sant du säger om det där att vilja ha rätt. Tack för att du lämnade en kommentar. Det berikar till vidare funderingar.
De där mötena, som är hur verkliga som helst fast man inte känner varandra afk, de funderar jag över ibland. Jag kan tänka att det vore roligt att möte de personerna som man känner att ”det stämmer med” även i verkligheten. Fast jag kan också oroa mig över tanken på att man skulle upptäcka att det inte stämmer i levande livet…
Undrar precis som du ibland över människan bakom och hur det skulle vara att träffas, Ingela. Kan känna att man inte behöver träffas på annat sätt eftersom det är verkliga möten i orden på nätet också. Men när och om man träffas, vilket jag har kunnat få göra med några sk nätvänner, har det känts naturligt att fortsätta samtalet där man slutade sist. Inget ”Jaha och vad jobbar du med då?” och andra artighetsfraser. Direkt vidare. Det gillar jag.
Jag fick så många tankar av det här inlägget – min mamma satt plötsligt framför mig och skrattade vänligt och glatt. Jag tänkte skriva om det på min blogg men det kändes så oändligt personligt att återkalla henne där. Men jag plockade fram ett fotografi och blev både lycklig och ledsen. A-M
Jag förstår så väl hur minnen är egna rum och de möblerar om sig ständigt. A-M
A-M, fina du.
Jag känner också igen det där som Hasse skriver om att vilja inta en motsatt position (och kanske särskilt hemma?), men det handlar inte om att vinna, utan om att försöka nyansera, se det hela ur ett annat perspektiv.
Ibland önskar jag att jag kunde släppa det, för då och då blir diskussionerna så onödiga och de kan sluta med att jag ”tvingas” att försvara saker jag egentligen inte alls står för eller håller med om, bara för att jag inte kunde låta bli att säga ”men, kan man inte också …”
Cwaste, kloka funderingar. Att släppa vinnartänket och istället nyansera – låter vettigt. Tack för din kommentar!
Ja, det var verkligen vackra tankar!
Jag tror att anledningen till att jag trivs i bloggsfären är ungefär den samma som den du beskriver. Ofta kan tankar utbytas här utan att någon tar illa upp eller känner sig hotat. Passar inte tankarna kan man ju bara klicka sig bort både snabbt och lustigt. Ibland har jag tänkt att jag ska sluta med min blogg, jag känner att jag egentligen inte har tid med den längre, men jag kan inte jag får någon slags abstinens. Jag måste förmedla mig (nästan i oändlighet) och här får jag möjlighet till detta. Det bästa är att jag ine behöver trötta ut någon med mitt förmedlingsbehov heller..;-) Här finns så många som både kan och vill lyssna.
Marie, just det där att det är fritt fram att läsa eller att dra vidare – man behöver, som du säger, inte trötta ut någon med sitt prat. Det är skönt. Och det gör också att det kommer nya människor längs vägen.
Ibland är det lättare att mötas när man inte möts. När man kan ta in det som den andra säger och sedan fundera det i lugn och ro. När man inte rodnar blygt och känner sig korkad när man sedan kommer med sina funderingar. Det kan bli och blir ofta mycket riktigare och djupare möten än de som äger rum ”på riktigt”.
Kersti, intressant iakttagelse. Säkert är det så. Man hinner tänka och kan formulera sig.