Jag är väldigt glad. Just idag. Just nu.
För min del kom det uppbyggliga i form av ett mejl på morgonen. Någon hade konkreta, positiva idéer som denne delade med sig av. Sedan hittade jag den här kommentaren i väntekön på min blogg:
WOW! Vad jag är GLAD jag är att jag hittat till dej! Jag är en förskollärare med stort IT intresse och jag kommer att titta in här ofta. Vi har ett spännade projekt på vår förskola där vi jobbar med barnens digitala bilder. På tisdag ska vi besöka ett lokalt galleri där vi ska se på digital konst för att inspirera barnen. Berättar gärna mer om detta framöver när vi kommit igång.
Blir jag glad för att jag blir boostad? Nja, sånt är svårt, en upphöjning från någon får så gott som alltid någon annan att titta snett på en. Det tar ut varandra. Det jag blir uppriktigt glad för är istället att denna bloggläsare har lämnat avtryck. Hon delar med sig. Jag ska få veta mer om deras arbete med digitala bilder och om deras besök på galleriet. Hur hade jag fått den möjligheten om vi inte hade kommunicerat via bloggen? Om hon hade varit tyst.
Det är just det, om vi vågar berätta om än aldrig så lite, så kommer det att förbättra kompetensen hos någon. Och i förlängningen hos många pedagoger runt om i landet. Det handlar om spridningseffekt. Det handlar om att uttala det man kan och gör för att också reflektera själv och utveckla sina tankar ihop med andra.
När jag började blogga för ett antal år sedan kände jag mig ensam i bloggvärlden. Jag letade efter andra pedagoger med ljus och lykta, hittade några och släpptes in av i stort sett alla. Det var en ny värld, men en liten sådan.
Det som gör mig glad idag är att den här världen av uppmuntran, givande och tagande har blivit så oändligt mycket större sedan mina första trevande bloggsteg. En del känner sig stressade av det, att inte vara först med det bästa tipset, att inte vara mest intressant. Jag ser det enbart som positivt att fler delar och att det finns fler att kommunicera med. Men det innebär också att det finns så många intressanta bloggar att jag inte uppdatera min bloggroll i högerspalten i takt med att de startas. Därför läser jag mest bloggar när man länkar till dem via Twitter istället för att gå igenom samma bloggar varje dag. Det blir så.
Jag är glad att ni finns. Och jag hoppas det var okej att publicera kommentaren. Det som ligger öppet i kommentarsfältet ser jag inte som hemligt, men om du som skrev känner så får du höra av dig.
Jag ser fram emot att fler gärna berättar mer framöver!
… och vi är glada att DU finns …
Hej!
Jag håller så med dig! Jag blir alltid gladast när jag får reda på saker, får tips av läsarna! Jag känner att man ofta läser inlägg utan att kommentera. I USA finns en annan attityd, där är de ”bättre” på att skriva nån rad.
Jag använder förresten Google Reader för att följa alla bloggar, kan rekommenderas.
Stort tack för så mycket inspiration!
Vänliga hälsningar
Maria
Jag ”lärar-bloggade” för flera år sedan men la ner alltihop eftersom jag tyckte det var svårt att hitta likasinnade. Med en privat blogg var det enklare. Men så för några år sedan startade jag upp min lärarblogg igen, vilken skillnad! Nu är det massor av lärare som bloggar, inte längre bara ITK-lärarna. =)
Det är så härligt med feedback och jag är så glad över alla kontakter bloggandet har gett!
Har använt Google Reader men hann liksom inte med där heller. Plötsligt var det översvämmat med sådant man inte hunnit läsa. Hoppas få lästid på tåget imorgon. Vill ju!
Så roligt att fler än sk. IKT-lärare bloggar. Det handlar ju egentligen inte om IKT utan om innehåll.
Känns som det är något på gång…
Ha ha! Snopen blev jag allt så här på söndagsmorgonen 🙂 Men väldigt glad och kommer att återkomma om våra projekt. Visst är det härligt när man längtar efter att få gå till jobbet? För att prova alla idéer som kommit under helgen.
Hej Anneli och tack för att du lät mig hållas! Vill verkligen veta, så kom tillbaka! Eller starta en blogg om det ni håller på med?
Skulle gärna starta en blogg… men det är lite känsligt eftersom vi har så stark sekretess inom förskolan. Föräldrar får alltid ge sitt medgivande innan vi lägger ut på nätet (eller på något annat sätt använder barnens bilder)och det är väldigt olika hur föräldrar tänker om det där. Och förresten pedagogerna också. Men visst kan man göra mycket utan att pubkicera barnen på bild eller med namn. Ska fundera på det… Har i höst fått en ny arbetskamrat (som är nåt så ovanligt som en man!)och vi har börjat inreda en medie-ateljé till våra 4-5 åringar. Något helt nytt och spännande! Inväntar nu att vår scanner och webkamera ska levereras… Fortsättning föler 🙂
Å så spännande! Medie-atelje.. Låter underbart.
Du skulle ju kunna skriva om arbetet på en blogg och inte lägga ut så mycket bilder. Inte nämna barnens namn. Jag skriver nästan aldrig om mitt jobb som IT-pedagog här även om jag skulle vilja, utan mer allmänt. Svår balansgång.
Här är en blogg som en förskola har i min kommun: http://sinnenasmat.blogspot.com Jag tror att om man förklarar vad man vill med bloggen och att man tar ansvar för innehållet så är många positiva.
Hej,
Kan inte du kontakta mig?
Hälsningar
Anna Maria
Absolut!