Släpp ormen i läroboken fri

Nej, hon heter inte Anne-Marie, hon heter Eva-Marie! Du fåår inte säga fel på föräldramötet.

Dottern pinnar iväg till sitt rum och slamrar med skrivbordslådorna. Så hörs hon ljuda: K-o-m i-h-åååå-g.

Innan jag går sticker hon ner lappen med meddelandet i min ficka och säger:

Om du glömmer bort frökens namn igen, så tittar du bara på lappen i din ficka!

Jag åker iväg till föräldramötet och kramar tryggt lappen. Nu glömmer jag inte. Hon heter Eva-Marie.

Ord är betydelsefulla och dottern har hittat det. De är inte meningslösa OS, ORM och SOL tagna ur sitt sammanhang. Hade hon skrivit Akta dig för ormen! när jag skulle ut i skogen hade även ordet ORM kunnat bli betydelsefullt, men oftast använder vi det ordet om en sömning meningslös och trist varelse som solar i en bok. Hur som helst, jag är glad att hon hittat ordens meningsbärande betydelse.

Ändå träffar jag på lärare, när jag pratar om det här vid föreläsningar, som frågar mig om det inte är farligt att låta barnen skriva så här fritt när de är sig läsa och skriva. Om de inte lär in fel då.

Som om man bara fick använda det man var expert på utan att ha fått öva för att bli expert. Du får inte spela klarinett förrän det låter perfekt! Ungefär så. Är man inriktad på felanalys ser man felen. Är man inriktad på lärande och utveckling är det utveckling man ser och letar efter för att hjälpa vidare.

Det är av den anledningen jag sväljer en gång extra när jag hör pedagoger som berättar hur de alltid gör om elevernas första stapplande texter så att stavningen ska vara rätt. Annars går det ju inte att läsa.
Min erfarenhet är att alla texter går att läsa. På något sätt. Man kan vara ärlig mot barnen och säga att alla bokstäver har inte hamnat riktigt där de ska, men att man förstår vad det står där och så visar man det genom att läsa texten.
Som lärare hänger man över axeln på barnen i korta perioder när de skriver och snappar upp vad som ljudas och skrivs. Ibland behöver pedagogen vara snabb och skriva ett svar med pennan eller i samma dokument på datorn. Något som kan ge stöd för en själv att läsa elevens text för denne senare när han eller hon glömt vad som skrevs. Att få höra sin text uppläst är en bekräftelse och en viktig sådan.
Texten HXN KÅM TL SLTET kan kommenteras med Oj, kom häxan fram till slottet? Undrar om de blev rädda då? Senare läser pedagogen sin kommentar och kan på så vis läsa elevtexten. Eleven upplever sitt ljudningsarbete som viktigt och berövas inte skrivglädjen genom att pedagogen gör texten till sin: Så här skrivs det, förstår du: Häxan kom till slottet. Så ja, nu är det rätt! Jag skriver det här bredvid din text. Rätt och fel. Din text är den som är fel. Istället jobbar man vidare med att höra och se vokalerna och i nästa eller nästa text kommer de att finnas.

Men om eleverna vill ha rättning? Denna alltid lika aktuella fråga. Ja, självklart ska man diskutera stavning utifrån vars och ens utvecklingszon. Självklart. Läraren leder vidare, men det handlar om att eleven ska göra kunskapen till sin. Att stärka Du kan-känslan hos en elev som lär sig får inte förbises.
Många elever är så drillade i rätt-och-fel-tänket att de alltid vill att läraren kollar att det är rätt. De vågar inte ta ut svängarna och skriva den där berättelsen om Korvkändisen (Berättelse skriven i åk 1) som hamnade i ett hisnande äventyr. Det är lättare att skriva av orden som läraren skrivit på tavlan för då blir det rätt. Men det är inte säkert att ljuden formas inne i elevens huvud. Öga och hand samarbetar men går inte alltid via det lyssnande örat. Helord kan läras in så, men bland behöver man smaka på orden för att göra dem till sina.

Jag tänker vidare kring den inspelning jag gjorde nyligen när dottern 6 år sjöng It’s my life. Lyssna några sekunder om du vill: Dottern sjunger It’s my life
Orden är fel och ändå så rätt. Hon smakar på dem, sjunger från tårna och provar dem. Hon kommer kunna sjunga engelska låtar när hon är 15 år utan att ha tagit skada av att hon provade när hon var 6. Hon kommer det. Det är inte farligt.

På flera håll i landet arbetar man Tragetoninspirerat med att skriva sig till läsning. Det är bra. Vissa använder talsyntes, andra inte. Vissa tar vara på Internets möjligheter när man ska få igång ett kreativt skrivande, andra inte. Det finns många varianter och du hittar några kommuners arbete här sammanställda av Erica Lövgren.

Det viktiga är dock att titta på hur barn lär sig när de får utrymme att lära sig, när hindren är bortttagna. När vi verkligen ser till att eleverna får göra lärandet till sitt – inte till lärarens. Ska vi?

Släpp ormen i läroboken fri.

Share

8 reaktioner på ”Släpp ormen i läroboken fri

  1. Amen! Men du vet väl att du ”svär i kyrkan” när du tycker så där? Man hamnar i en del intressanta och ibland rätt så jobbiga diskussioner när man pratar om att låta eleverna själva ta för sig mer i läs- och skrivprocessen. Dyslexiforskarna i det här landet (oftast psykologer till professionen)menar något helt annat. Många lärare är också rädda för att ställa till bekymmer för eleverna om de släpper den strukturerade läs- och skrivinlärningen med bokstavsgenomgångar i en lång rad genom hela årskurs 1. Och kanske att några behöver den strukturen. Men alla som tappar lusten till skrivande under den tröstlösa räckan av likadana avkodnings- syntes- och analysövningarna, hur gör vi det bättre för dem? Och tänk om upptäckarskrivning inte skapar fler elever med läs- och skrivsvårigheter än tratditionella metoder? Tänk om det blir färre? Eller går metoderna att kombinera om vi vet i god tid vilka som har det svårt med just avkodningen? Jag ser fram emot att de här metoderna blir möjliga att beforska i och med att de prövas på fler ställen. Många är i full gång och fler är på väg, t.ex. Bodens kommun som förbereder sig under 2010 och startar på bred front 2011.

    Läs mer
    Ewa Anderssons uppsats med en utvärdering av Örnsköldsviks kommuns STEG-arbete:
    http://www.skola.ornskoldsvik.se/steg/pdf/lasvarrde_lasbarhet_laslighet.pdf
    Erika Lövgrens sida med länkar till massor av kommuner som provar på.
    https://sites.google.com/site/skrivasigtilllasning/home

  2. För en del kanske det låter som jag svär. Så kan det vara.
    Själv har jag jobbat med läs- och skrivinlärning under många år och jobbat just så här. Både med och utan datorer. Jag har också dyslexiutbildning och vet att man måste ta reda på var eleven står för att hjälpa vidare. Det får man reda på när eleverna tillåts prova och börjar våga.
    Vet man var de befinner sig kan man hjälpa vidare. På olika sätt.
    Tack för länkarna!

  3. Hoppsan, lät det som om jag inte håller med dej? Det gör jag, i högsta grad och jag blir glad för varje pedagog som vågar prova på utforskande och elevaktiva arbetsssätt vad än det gäller.

    Jag har också jobbat så här, eller på liknande sätt, långt innan det fanns något som kallades ASL. Förr med gammaldags dikteringar liknande LTG men alltid med dator själv för att tillverka material för eleverna utifrån deras berättande. Det är lätt att skapa anpassade upppgifter till var och en med datorns hjälp.

    I synnerhet har jag använt den här vägen till läsandet och skrivandet med särskolelever. De har alltid fått skriva på dator för det säger ju sig självt att det är bättre att syssla med processen skilt från handarbetet till att börja med och när det är så att motoriken är ett hinder för eleven. Förr var det möjligt med klossar och alfabetslåda, nu är möjligheterna oändliga.

    Jag ser att du hade Ericas länk redan, men läs gärna Ewas uppsats, den är väldigt intressant.

  4. Nej, det lät inte som om du inte höll med även om du hade fått göra det. :) Ibland kan jag behöva slänga om några smileys för att den rätta tonen ska höras.
    Jag håller med om att det kan låta som jag svär i kyrkan. Tänkte att för dem som läser kommentarerna här kan det vara bra att förtydliga att jag jobbat många år med läs och skrivinlärning och bygger det jag skriver på erfarenheter från mitt yrke. Om någon som tycker att jag svär läser. Slänger in en smiley till dig Ingela :)
    Glad att du kommenterar och gör dagen ljus!

  5. OK. Jag är riktigt trygg i att du tål att sägas emot men i det här fallet är vi alldeles överens. Sen tror jag att det är en fördel om man kan sin fonetik och vet vad strukturerad läs- och skrivinlärning är. Jag läste alldeles nyss en uppsats om ASL av en lärarstudent som kändes lite tveksam. Läsning genom skrivning är inte en metod som ska användas oreflekterat, lika lite som någon annan.

  6. Just så! En kunnig lärare som har kunskap om utvecklingen hos ett lärande barn är A och O. Att skriva sig till läsning kan vara oerhört genomtänkt eller inte alls, precis som med så mycket annat. Läraren ser de olika behoven och utvecklar det som behöver utvecklas samtidigt som arbetet blir meningsfullt.
    Och just där är lärarens kunskap så viktig.
    Tack för att du bollar dina tankar med mig!

Kommentarer inaktiverade.