Jag träffar många pedagoger runt om i landet. Det finns så mycket nyfikenhet och vilja att lära. Men det finns också, ibland, en vilja att få vara kvar i det man en gång lärde. ”Vi är inte där än” är ett uttryck som kan höras.
För drygt två år redan, när vår dotter var fyra år, gjorde min man och jag den här filmen till Ted x Stockholm där Richard Gatarski skulle prata. Frågan vi ställde för två år sedan är aktuell.
Lisa har börjat i första klass. Bara så ni vet. Hon är där nu.
Jag brukar fråga, så vänligt som jag bara kan: Och hur hade ni tänkt komma dit då?
Hur har hon det? Fast, det kanske hon inte vill berätta. Och i så fall gör man det inte.
Jag känner en som inte vill visa en film jag gjorde när hon var typ 1,5 år. Synd, för den videon är i sammanhanget otroligt sevärd. Men, hon kanske ändrar sig. Jag frågar då och då 😉
(edit, du får gärna lägga till detta i min kommentar: ”när hon var 1,5 år dvs 1998)”
Och var skolan redo? Min sons skola är det INTE, och han har redan tappat lusten.
Ingela (kommentar 1), det var en väldigt bra motfråga!
Richard och Ingela, jag väljer att inte gå in på exakt hur mina barn har det i skolan, utan pratar mer allmänt om skolan i stort utifrån dem och andra elever.
Tråkigt, Ingela, att din son har tappat lusten. Det borde inte få vara så. För länge sedan, i början av min lärarbana, la jag ibland skulden för det på barnet. Det slutade jag med. Först då blev det bra och jag kunde vända själva undervisningssituationen till något positivt. Jag tror det är dit vi måste komma. Se på situationen och ta vårt läraransvar/ vuxenansvar för att hjälpa eleverna vidare. Utan att känna oss skuldbelagda.