Det är pirrigt att träffa sina nya elever. Som tur är har jag fått skola in mig under veckan som gått genom att få träffa flera av dem i klassrummet, där även fritids håller till. Skönt. Kanske även för dem.

För det är ju det där med nya situationer. Det brukar bli mycket pirr. Ibland kanske det yttrar sig i en lärare som är strängare än vanligt och som visar var skåpet ska stå. Minsann. Eller en elev som spelar Allan. Eller en lärare, vad vet jag.

Jag tänker att den elev som spelar Allan inte ska behöva få ett finger pekandes mot sig det första som görs. Jag tänker att den elev som känner pirr ska få känna trygghet. Jag som lärare är ledare och sätter ramarna. Det kan vara ramar av trygghet eller ramar av fruktan och utanförskap. Ibland kanske det sker utan att vi är medvetna om det, vi vill ju så väl och vi har ju så mycket att..

Men det är eleverna det gäller. Det är för dem skolan är till.

Vi är inte i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram där vi ska få sysselsättning. Jag vet att du inte tror det, men jag vill ändå säga det till mig själv. Vi ska möjliggöra elevers lärande. Det är uppdraget.

Så hur sätter vi ramarna? Det är den stora nöten att knäcka. Det måste vi ta hjälp av varandra att göra utifrån våra styrdokument och utifrån forskning om hur lärande och trygghet främjas. Vi kan ta hjälp av andras beprövade erfarenhet genom att läsa och våga diskutera.

Anne-Marie Körling som bland annat har skrivit boken Nu ler Vygotskij menar att vi måste tänka till kring alla de uppmaningar vi kastar ur oss under en dag. ”Sitt still, var tyst, sluta fnittra..” Om vi har använt de orden väldigt frekvent en lektion, så kanske det är läge att prata med en kollega om vad som kan ändras i situationen. Det kanske inte behöver vara så att eleverna måste sitta stilla och vänta i en samling i 10-20 minuter innan något händer. Om de då får tillsägelse att sluta kittlas eller att inte vifta till en annan, kan man då tänka till kring varför de väljer att kittlas eller att ge någon en smocka? Ingen lärare på en fortbildningsdag skulle klara att sitta tyst bredvid en kollega i 10-20 minuter och bara vänta. Klart man vill passa på att tjattra lite vardagsprat.

Om samlingen finns ska den vara viktig. Och om den finns, så ska vi hjälpa eleverna så det blir ett positivt tillfälle.

Jag funderar mycket kring det där nu när jag ska möta mina elever. Hur ska jag få pirret i magen på dem att bli ett kittlande härligt pirr istället för ett nervös läskigt pirr?