En utflykt till en bäck. 21 ettor och två vuxna. Skrik och skratt. Plask. Insamling av växter. Vattenprover.

Efteråt redigerade två elever filmklippen från utflykten och hela klassen tittade på en av alla våra bilder därifrån.

-Vad tänker ni när ni ser bilden av bäcken? frågade jag.

– En orm, sa någon.

Ja men just det! Jag hade inte sett trädgrensormen. Där var den ju – mitt framför näsan.

– Avatar, sa en annan.

Så klart! Jag hade visserligen haft känslan av att vi var på en trollsk vacker plats när vi var vid bäcken, men jag hade inte kunnat sätta ord på känslan av att befinna mig i.. filmen Avatar. Filmen där blå varelserna far omkring i den vackraste av världar. Den.

Att eleverna tillåts koppla händelser i vardagen till sina egna och andras tidigare erfarenheter, att vi inte viftar bort deras film-, spel- eller vad det vara må-upplevelser; det vill jag som lärare bli bättre på. För känslan av att få vara mitt i Avatar – den är jag glad att jag fick vara med om. Och jag tror att eleverna kände en viss pirrande känsla de också. En känsla värd att vårda.