”Berättade du för fröken om det där roliga du gjorde i helgen?”
Mamman vet att det har bubblat i dottern och att man ibland berättar om vad man gjort, när man träffas på måndag morgon i skolan.
”Nä, jag fick inte säga. Och man kan inte berätta om man inte räcker upp handen, för då åker man ut i korridoren. Fattar’u väl! Pelle åker alltid ut.”
Mamman fattar inte. Berättar hon. Hon ringer mig en dag och berättar om händelsen som utspelats på en ort någonstans i Sverige. Hon fattar inte hur det är möjligt att barn som gått ett par månader i förskoleklass vet att man kan bli utkörd ur ett klassrum. För att orden slinter. Som det ibland gör när man är 6 år och armar och ben och mun far iväg. Hon fattar inte att de där tysta barnen ska bli ännu tystare för att de vill göra rätt, inte bli utskickade i en korridor. Ensamma. I en skolvärld som är ny för dem. Att man i just den klassen kan få höra ett barn undra vad ordet kvarsittning betyder. I förskoleklass.
Jag undrar försiktigt om det är en väldigt, hur ska jag säga.., bråkig klass? Nä, inte alls säger mamman. Hon har besökt klassen vid flera tillfällen. Barnen sitter tysta.
De övar mycket på rätt och fel i klassen. Man ska inte fråga sin bänkgranne, man ska placera cirklarna och kvadraterna på rätt ställe på papperet alldeles själv. Då är man duktig. Berättar flickan.
Mamman undrar. Hon frågar mig: Vad händer med kreativiteten, att våga göra fel, att prova? Ska de avläras sånt?
Jag vet inte vad jag ska svara. Får en klump i magen å flickans vägnar. Tänker på klasser där jag sett barnen fabulera, skriva fast de ”egentligen inte kan”. Ord som kårvtjndisn (=korvkändisen) ingår i sagor de skriver utan att de tragglat igenom hela alfabetet. Dessa barn ljudar när de provar att skriva, de delar upp i smådelar, de hittar helord och de tillåts lära. På många olika sätt. De får prata med varandra och fråga.
Grundtrygghet, att inte vara den som åker ut i korridoren redan i förskoleklass, att bli sedd av fröken; det borde alla barn få uppleva. Även de som har ord som bubblar ut.
Bild: Skip av Greencolander CC-licens BY attribution 2.0 Generic
Några av er som läser här tror kanske, att döma av innehållet på bloggen, att jag är extremt intresserad av IT, eller IKT som skolan envisas med att så exklusivt kalla det, men det stämmer inte. Oj då!
Jag är intresserad av att barnen ska få en utbildning som är relevant för dem. Och där är grundtryggheten oerhört viktig. Att bli sedd. Jag är intresserad av vägar för att stärka självkänslan hos barn, få dem att våga, få dem att prova, få dem att ta del av på-riktigt-saker. För att de ska känna att det de gör är viktigt. Där råkar IT komma in som en del just för att det stärker det kommunikativa i lärandet. Det finns där.
Jag hoppas flickan får behålla skuttet i sin kropp, sin glädje i att ljuda sig fram bland lappar, skyltar och juicepaket även om fröknarna inte har en aning om att det är där hennes glädje och nyfikenhet finns just nu. Man jobbar ju med cirklar och rektanglar; med att kunna utan att fråga. Även om. Trots att. Jag hoppas.
Låter FRUKTANSVÄRT! Vad är det för jäkla ställe!?
När vi bodde i England började min yngsta skolan. Han var 5 och hade Mrs Eastwood som klasslärare: En parant medelålders kvinna som kunde få hela klassen att stanna upp och lyssna på skolgården utan att höja rösten, som hade gymnastiklektion i den kombinerade idrottshallen/matsalen/aulan/fritids med 24 fem-åringar där man ändå kunde göra sig hörd i vanlig samtalston. Mrs E var strikt, men aldrig hård, tillrättavisade, men bestraffade inte. Alla fick prata, men alla måste vänta på sin tur, och när munnen slant, tystades syndaren med ett leende ”vänta en stund, älskling” och en lugnande gest.
Ungarna tindrade som adventsljus och gjorde allt för Mrs E, inkluderat Sean, som hade extra myror i byxorna, två syskon med diagnostiserad ADHD och som bodde tillsammans med mamma och styvpappa i ett fallfärdigt council house. I Mrs Es klass pratade man engelska i skolan, urdu, swahili, arabiska, turkiska, hindi, mandarin, engelska och svenska hemma. Ändå lärde sig nästan alla läsa flytande detta första år. De som inte gjorde det fick extra tid med Mrs E eller hennes assistent efter skolan. (Skoldagen var mellan 8.30 och 13.30)
Disciplin och respekt behöver INTE stå mot kreativitet och lärglädje! Men om man tror att man lär sig bättre genom att sitta tyst, rak i ryggen och inte få uttrycka sin spontanitet och glädje så är man alldeles åt helsingland fel ute.
Se den här lilla reflektionen! Kolla särskilt på undersökningen om barns förmåga att lösa kreativa problem, och jämför detta med Skolverkets kritik mot svenska skolors matematikundervisning…
http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U
Kan inte förstå att det jag läser sker idag? Förskoleklass är ingen skola… tänk om flickan fick jobba med ASL som här http://bit.ly/avZWnb
Vi frågar oss ibland vad som händer med barns glädje och kreativitet när de börjar skolan, behöver vi fråga?
Gudskelov har de flesta lärare som kräver kadaverdisciplin pensionerats. Tack för blogginlägget, det ger mig mer vilja att undervisa barnen på ett sätt där glädje och nyfikenhet går före färdiga mallar, stelbenthet och standardiserade måluppfyllelser.
//Ingemar
Kom osökt att tänka på sir Ken Robinsons tal om utbildningsparadigmer. Han talar där om hur elever blir passificerade och ifrågasätter hela skolorganisationen.
Har du sett/hört den utmärkta animeringen? Här är länken: http://comment.rsablogs.org.uk/2010/10/14/rsa-animate-changing-education-paradigms/
Tack för era kommentarer! Jag hade inte sett dem eftersom de hamnade i bloggens granskningslåda. Vet inte varför, men ibland hamnar en del kommentarer där.
LottaN, Mrs E låter som en lärare som visade sina elever att de var värdefulla. Det finns många lärare som gör det, tack och lov! Vi får hålla fast vid det. YouTubeklippet är bra – hoppas många som läser här klickar igång det. Tack!
IThelene, kreativitet och självkänsla går hand i hand. Gillar rubriken om det i tidningen.
Ingemar, skönt att höra lärare som uttrycker det du gör!
Tack Gunilla för länken du med! Sir Ken Robinson är en mycket klok människa.
Lärare har ett ofantligt stort ansvar – och ska leva upp till det. Tusen tack för din magnetiska hållning! Anne-Marie
Tack själv, Anne-Marie! Det magnetiska har jag fått inspiration av från dig, det vet du.
Jag har inget nytt att säga som inte du eller andra som har kommenterat redan har sagt men känner att jag är tvungen att skriva en kommentar i alla fall. Min flicka har just börjat förskoleklass så jag blev personligt berörd antar jag. Hemska, hemska tanke att hon skulle råka ut för någon sådan lärare! Tack och LOV att hon inte har det! Jag hoppas att den mamma du skriver om kanske kan göra något åt situationen. Jättesvårt. Men jag hoppas.