För första gången är jag i Almedalen. Ja, det är faktiskt första gången jag är på Gotland. Det är mycket ”murigt” här och det gillar jag.

Och rosigt.

Jag är här därför att UR och Lärarförbundet bad mig delta i en paneldebatt om den digitaliserade skolan. Eva-Lis Sirén, Läraförbundets ordförande, Erik Fichtelius, VD på UR, Mimmi Grapenbring, Ordförande i SVEA, Marie Andersson, lärare som ibland kallas Öpedagogen, och jag deltog under ledning av Kristina Alexanderson, .SE.

Jag tycker att det blev ett bra samtal, även om man aldrig hinner gå på djupet i paneldebatter, men jag är ändå nöjd med diskussionen om demokrati och likvärdighet. Sedan vill jag passa på att säga att jag är glad att chefer och ordföranden som Eva-Lis Sirén vågar visa vägen i det demokratiska samtalet genom att samtala på Twitter. Det finns många som är megafoner, det finns många som inte vågar av rädsla för att göra fel, men det finns också många som vågar. Det är viktigt. Sändningen går att se här. Marie Andersson, Mimmi Garpenbring och jag kommer in i sändningen efter ca. halva tiden.

Själv har jag varit på en rad bra seminarier, som jag snart ska berätta om, men först.. Hallå, vilket spektakel det är här. Missförstå mig inte. Jag är glad att vara här och jag tittar, lyssnar på stockholmska och undrar var utlandsfödda människor håller till. Det är inte det att samtalen inte är viktiga, men mycket av det som händer känns lite pinkenödigt. Som att man måste ha ett seminarium bara för att finnas med. Något sådant seminarium har jag inte varit på, utan alla jag hittat har gett mig något, men man ser en hel del olika slags inriktningar om man säger så. Och det kanske är bra. Egentligen. Sen har jag lärt mig att klädkoden för kvällen är: Uppklädd. Jag satsade på jeans och Converse i går kväll och var helt fel. Men det gör inget. En stilla etnologisk studie bara.

Det som var riktigt lyckat att lyssna på var diskussionen mellan Bris, St. Lukasstiftelsen och Bilda med rubriken Livsberättelser på drift – vem lyssnar? Det handlade om att många unga uttrycker sig på nätet och att vi kan möta dem på andra sätt än att prata kort eller inte alls med dem. Det som kan verka som en ytlig gilla-markering kan vara ett sätt att få viktig respons och en mottagare av vad man har att säga. Naturligtvis finns det avigsidor med allt och vi vuxna fastar ofta i samtalen om dessa avigsidor. Paneldeltagarna och särskilt Kattis Ahlström ville visa på hur viktigt det kan vara att få berätta sina livsberättelser på nätet och att vi faktiskt övar oss i att prata om oss själva.

Faran som lyftes fram var istället vad som händer om vi glömmer dem som inte har förmåga att berätta sin livsberättelse. Särskilt pojkar och barn med invandrarbakgrund hör inte av sig till Bris när de behöver hjälp och kan ha svårt att uttrycka sig eller att skaffa nätverk av lyssnande och bekräftande människor. Hur kan skolan möta dessa och hjälpa dem till olika uttryck? Inte genom att avfärda och fördöma.

Ett annat seminarium handlade om statistik och hur man kan hantera sådan. Faktakollen medgav att man ofta känner tilltro till etablerade forskare och inte alltid granskar deras forskningsförfarande i första hand, även om man naturligtvis gör det också. Men namn och myndigheter väger tungt. Även sådana kan ha fel. En annan sak panelen tog upp är hur man ställer frågor och i vilken ordning det sker. Det har stor betydelse. Eller att man inte nämner vem som står bakom statistik när man svänger sig med siffror. Precis som många säger ”forskning säger att” utan att ange forskaren så att det hela går att kolla upp i efterhand. Jag har hört en hel del sådant på frågestunder här i Almedalen. Bättring där.

En annan sak man hittar i Almedalen är kändisar. Jan Björklund, Ibrahim Baylan, Jenny Strömstedt och en hoper andra minglade på Lärarförbundets event igår. Men jag är rätt dålig på att känna igen dem. Andra väser ur mungipan: ”Kolla, Magnus Betnér.” ”K-G Bergström cyklade precis förbi!” och jag ropar ”Var då?” lagom tills de har försvunnit i vimlet.
Jag satsar hellre på kändis-plastfigurer. Det är stort att få följa med Kristina Alexanderson på fotosafari vid havet och i Botaniska trädgården.

Och att få kika ner i henns hemliga attiraljväska. Riktigt stort faktiskt.

En annan sak som är positiv är alla möten. Jag tar med mig samarbeten som kommer att gagna mina elever efter de här två dagarna. Det är det största.