Jag fick en gång en skeptisk fråga: Vad exakt har dina nätkontakter gett dig som gagnar arbetet?

Jag svamlade något till svar om tankar och idéer och tänkte på allt som grodde för att en dag falla på plats. Men jag hade svårt att svara på frågan som krävde ett direkt svar.

Ibland är skolkulturen sådan att det bara är gott nog att prata med andra inom skolvärlden. Det är bara vi som kan lösa frågan om elever ska twittra eller inte eller som kan vända och vrida på argument om arbetstiden eller kaffemaskinen. Jag tror inte på det. Risken är att vi plaskar runt i en ankdamm och inte hittar de bästa lösningarna. Vi behöver varandras olika idéer för att skapa nytt. Därför älskade jag att höra @emanuelkarlstens tal från Sweden Social Web Camp via webben i helgen (cirka tio minuter):

Därför älskar jag okonferenser (konferenser som främst byggs av deltagarnas egna viktiga frågor och vilja att dela med sig) utanför skolan där man pratar om stort och smått och ibland även om skola.

Därför älskar jag Sweden Social Web Camp (SSWC). Lika mycket som jag älskar det har jag svårt att förklara varför. Sedan 2009 träffas varje år en helg i augusti människor med kärlek till webben på en ö i Blekinge och pratar idéer, bränner låtsasfår (det är inte så farligt som det låter) och dansar sig svettiga. I år crowdfundade (=samla in pengar för att göra något möjligt) de från Stockholm pengar och chartrade ett eget tåg till Blekinge – bara det. Så många olika idéer på en plats!

Jag har inte kunnat vara med sedan den där första gången 2009, bara via webben som åskådare. Nej, ingen kommun eller skola skickade mig då heller, utan jag tog ledigt. Det är inget att deppa för. Nu är jag bara tacksam för det jag har fått bära med mig sedan dess. Och jag är tacksam för att Cela gjorde Learning is the Shit i juni i år i Ronneby Brunnspark. Det hade många likheter med Sweden Social Web Camp även om det inte var så många som inte hade skolbakgrund som deltog. Men det innehöll inslag av craziness; viktigt prat blandat med dans i natten. Tänk! Tänk om alla de konferenser som riktar sig till skolan kunde innehålla lite mer av sådant. Fler bastuflottar, fler utklädda konferensdeltagare som här under Kristina Alexandersons session om tanken med och hur hon gör när hon fotograferar Storm troopers,

Mer galenskap.

Men mest av allt, varför alltid stänga in sig? Både i diskussioner på nätet och i konferenslokaler? Kanske är vi några som kliver ut ur skolbyggnaden eller kommunhuset och nästlar oss in på Sweden Social Web Camp nästa år? Vem vet, det kan ge något. Exakt vad vet jag inte, men något oanat och stort är möjligt.