Jag känner till en hel del smileys, nämligen  🙂 , 🙁  och 😉 . Här kan man få reda på hur man gör många fler. Hjälp, hur ska jag lära mig alla dem? Jag tror jag ska ta med mig dem till frissan och plugga. Hon tycker redan att jag är lite mysko, så varför inte?

Alla två eller förhoppningsvis tre som vill kommentera, var snälla och rösta på vilken smiley ni tycker är snyggast. Eller har ni förslag på någon annan variant? Tyvärr blir inte alla gula och fina, men man kan inte få allt här i världen. :-B

Nu kommer jag till Tomas. Det måste liksom skrivas. Fast först vill jag poängtera att jag inte är kändisgalen. Ibland kan jag ta på mig kändisspanarblicken bara för att det är roligt att låtsas vara intresserad. Precis som fågelskådare bockar av gulfläckig sprättmes, tror jag att man som kändisskådare bockar av kändisar på samma sätt. Och på bokmässan vimlade det av dem.

Eftersom jag slog följe med Anne-Marie Körling en del av dagen kom jag några av dem riktigt nära. Det visade sig att hon kände en hel del som vi gick förbi och så fick jag också slänga fram handen och hälsa. Efter Marie Ledins monterföredrag, som jag såg i grodperspektiv,

letade jag upp Anne-Marie igen. Där stod hon och pratade med Tomas. Ledin. Ni vet han. The man himself. Jag slängde fram handen och sa: ”Hej! Christina.” Han skakade min hand och sa: ”Hej! Tomas.” Då kom min dumma svarskommentar: ”Jo, öh, jag vet.” Så pratade Anne-Marie och han vidare om gem och post-it-lappar från tiden då hon hade jobbat åt Stikkan och jag var alldeles vimmelkantig. Yr. jag hade helt enkelt hamnat i en mycket märklig situation. Tillslut fick jag fram dumkommentar nummer två:

”Får jag ta ett kort på dig?”

När Anne-Marie och jag vandrade vidare förundrades jag över att jag blev så till mig över att få skaka hand med honom. Kändisar är som vanligt folk. De ÄR vanligt folk. Ju. jag vet det. Men knäna var som gelé. Tomas är ändå Tomas. Ledin.

Några montrar bort hejdade Anne-Marie mig och sa:

”Nu måste du få hälsa på Leif Strandberg!”

Jag ska erkänna att jag inte hade känt igen honom om hon inte hade varit med. Men hans bok Vygotskij i praktiken är en höjdare och det var roligt att få prata med honom. När han precis hade lagt in en snus bad jag att få ta kort på honom. Och det fick jag. Varsågoda, idolbild nummer två:

Sen drog hon med mig vidare och stannade för att prata med Horace Engdal, Ebba Witt-Brattström, Dorothea Bromberg och Göran Hägg. Jag tittade mest storögt på och var fortfarande lite slak i handen efter Tomas-träffen, men kunde ändå fälla en tredje dumkommentar den dagen till självaste farbror Hägg: ”Jag läser din bok.” Han svarade: ”Jaha. Vilken av dem?” Just det. Han har ju skrivit ett antal. jag vet ju det. Egentligen. ”Jag läser din bok” – Hur dumt får det lova att vara?

Senare på kvällen träffades några av oss på Park. Tomas, min Tomas, kom också dit, men vände i dörren. Fick han syn på mig? Var det därför han vände? Det var lite ont om kändisar, måste jag erkänna, men jag fick ändå tillfälle att gnida min rygg mot Henrik Schyfferts (Maken är informerad…). Systerdottern med kompis som kommit dit för att haka på mosters spaning, upplyste mig om att han såg gammal ut. ”Vi sänker ju medelåldern en hel del här” var deras kommentar. Plötsligt fick de syn på Björn Ranelid och kompisen höll på att svimma. Vad är det med ungdomar nuförtiden? Hur kan de dåna av en gammal farbror? Hon stegade iallafall fram till honom och bad om en autograf till sin kompis (Ska vi tro på det?). Ranelid verkade ha väntat på detta för han ratade min penna och halade upp sin egen autografpenna. Så var hans kväll räddad. När systerdottern med kompis gick hem, sa kompisen tindrande: ”Det här var så värt!” Tja, olika personer ger oss olika grad av dåndimp.

Och nu skulle jag skriva om jakten på en necessär innehållandes sumovax som skulle hämtas på klubben Sticky Fingers mitt i natten. Men inlägget blir alldeles för långt och min salte man har redan skrivit om det, så vill ni, kan ni läsa hos honom.

Tack för att ni orkade läsa hela detta IT-befriade inlägg! Snart ska jag bli mig själv igen och skriva det ni egentligen har kommit hit för att läsa – tunga IT-grejer. Men tack för att ni orkar med mig när jag spårar ur lite grann!

Varje år är det bloggträff på Bok- och biblioteksmässan med obligatorisk räkmacka i Gothia Towers.

Alla är välkomna – bloggare och blogghangarounds. Den yngsta var två veckor:

Nyförlösta Amelnestor hade med sina två barn. Lilla J har ni sett ovan och lille P ser ni här. Så låg han nästan hela träffen, blickandes ner på spårvagnar och bilar. Undrar vad han tänkte?

Det är alltid lika spännande att se ansiktet bakom namnen, en del har jag träffat förut, en del var nya för mig. Förutom Amelnestor var även Studiomannen, Huskorset, Ökenråttan (trevlig kommentator men ännu ej bloggare), Anna Toss, Anne-Marie Körling, Översättarhelena, Lotten, Miss Gillette, Gnestapelle och Salte mannen där. Lotten hade jag redan hejat på nere på mässan när hon gick runt med sin SR-mikrofon. Men att ropa ”Hej Lotten!” var inte så lyckat förstod jag på hennes pekande och hyssjande. Det blir lite extra jobb i redigeringen, men sedan märks inte min fadäs. Hoppas jag.

För övrigt rusade Lotten upp så fort en kändis kom, vilket var ganska ofta under vår lunch, och slängde fram mikrofonen. I ett obevakat ögonblick funderade jag på att låna hennes grejer för att själv dyka på någon intressant människa. Bara låtsas att jag ville göra en intervju.

Och det fick jag! Utan att behöva smyga mig till det. Här intervjuar jag Lotten själv:

Och här intervjuar hon mig:

Jag har lärt mig att jag behöver mediaträning. Fast det man säger går ju att klippa bort också. Tur.

Än en gång förvånas jag över hur man kan hamna i sådana sammanhang. Det hade inte hänt utan våra bloggar. Det är en spännande värld för en liten IT-mamma. En utvecklande värld.

Nästa inlägg kommer snart. Jag tror jag stoppar in Ledin i det…

Jag är så upplyft! Igår var jag på Bok-och biblioteksmässan och nu ska jag försöka sätta ord på vad den gav mig. Det kommer att bli svårt, det kommer att krävas flera inlägg och vill du, får du gärna hänga med i dem alla.

Främst var jag där för att snappa upp saker som är värdefulla för mitt jobb och det hittade jag. Bland annat en bok av Anders Sigrell: ”Retorik för lärare – Konsten att välja språk konstruktivt.” jag har snöat in lite på retorik och så har jag snöat in på att lärare behöver se vad de själva kan förändra, inte bara vad eleverna bör ändra. Det fanns mer intressant för jobbets räkning, men här i inlägget traskar jag vidare till annat.

Min vän och mentor (Jo, jag har utsett dig till det) Anne-Marie Körling var på mässan för att delta i en debatt. Hon och Plommenad ringde och så träffades vi för en fika. Anne-Marie visade omslaget till sin nya bok, men det är så hemligt att ni bara får se det hoprullade papperet.

Där inne finns det! Snart ligger boken på diskarna och den är bra. Jag vet. Jag rekommenderar den varmt! Åh, vad det är roligt och upplyftande att prata med andra lärare! Vi enades om att vi aldrig hade träffats om det inte vore för våra bloggar och vårt tankeutbytande på nätet. Så när vi träffas över en fika känner vi varann och kan hoppa över artighetsfraserna, ”var jobbar du då-frågan” och sånt. Vi hoppar rakt på det centrala och pratar och pratar och uppmuntrar och sprutar idéer.

Förstår ni att jag är upplyft? Snart blir det ett inlägg om en räkmacka och ett om Tomas Ledin och kanske skriver om jakten på Sumovaxet också. Vi får se. Just nu leker jag mamma, pappa, barn med lilltjejen. Det är också upplyftande.