Ahahhh, äntligen fredag! Dottern och jag kommer hem från dagis och jag ringer genast grannen för att snällt erbjuda mig att skjutsa killarna till idrottsträningen. Hon lovar lika snällt att hämta dem när träningen är slut. En annan grannkille ska också dit, så jag ringer dit och säger att jag kör. Han frågar om en kompis kan följa med.
-Visst, säger jag storsint. Alla får plats!
Vi lägger på och då… kommer jag på det: Jag har en dotter. Hon kommer inte att kunna få plats i bilen. Hon kommer heller inte att kunna passa sig själv ensam hemma.
Jag ringer grannen igen. Hon som har en dotter som är kompis med min dotter.
-Öh, jag skulle ju köra barnen, men kan du ta hand om min dotter under tiden? Snälla, snälla, snälla?
-Inga problem, säger grannen.
Jag letar upp bilnycklarna och ska bara grabba tag i handväskan när jag upptäcker det. Handväskan är borta. Puts väck. Så är även jobbväskan med datorn. Misstänker starkt att det är dagis som har stulit dem, så jag ringer dit. Mycket riktigt – i hallen på dagis står två övergivna väskor. Fröken säger att siste man snart ska lämna byggnaden och ber mig komma så fort jag kan.
Ett nytt telefonsamtal till grannen:
-Öh, jag skulle ju köra.., men kan du göra det? Fastän att ni passar min dotter?
-Visst, inga problem, säger grannen och startar bilen i samma stund.
På skriande däck åker jag så till dagis och är siste man att komma in.
-Tack! Trevlig helg! Puss! Kram! säger jag till fröken som enligt dottern ska ha fredagsmys med den ende manlige fröken som jobbar där. Hon har nog bråttom. Dottern har avslöjat att de unga tu ska dricka vin när de träffas – det har de berättat på samlingen (Jo, jo, min dotter har känsla för skvaller!).
Sedan åker jag för att hämta barnen som har tränat klart. Hinner sitta ner och titta en stund. Snygga passningar. När vi går därifrån känns det som jag har glömt något.
Handväskan står kvar på golvet. Ensam.
Jag rusar tillbaka och tar den i min famn och lovar bättring. Aldrig glömma den mer!
Sedan kommer jag ihåg att hämta dottern hos grannen och åker hem och förbereder fredagsmys. Jo, jag kommer ihåg henne. Faktiskt.
Detta var ett inslag av icke-IT-baserad fakta. Sådant som jag skrev mycket på min förra blogg – då när jag tänkte ”bloggämne” om sådant som gick fel. Det gjorde livet mindre dramatiskt på något sätt. Fick ett återfall och hoppas på överseende.
Imorgon ska jag dit. Till Bokmässan alltså. Inget kan i och för sig toppa förra året när jag rantade efter min personlige ledsagare Anne-Marie Körling som introducerade mig för diverse celebriteter, allt från Leif Strandberg till Horace Engdahl. Och för självaste Tomas. Ledin. Han som man sjunger visor av framåt nattkröken med grannarna. 