Veckan går över i helg och jag är lycklig och glad för att:

• Mannen kommer hem efter att ha varit borta sen i tisdags. Ja, jag har vetat var han har varit, så han har inte varit helt borta, eller ja, ni fattar.
• Jag har städat för att mannen ska tycka att jag är något att ha. Och för att det behövdes vilket det gör varje dag i det här huset.
• Barnen har lunkat in i fredagsmyset och är ganska von Trapp-aktiga för tillfället. Den äldste är på läger så han kanske visar upp andra sidor, men det är jag lyckligt ovetande om.
• Jag har fått min efterlängtade halsduk från Persiljas Verkstad med posten.
• Jag ska ägna lördagen åt att kurera mig och bli bra. Småstäda sånt som jag inte har hunnit idag, typ. Om det inte visar sig att jag har missat något som sonen ska ut på, en match eller så.

Och så har jag brutit löftet om att denna blogg inte skulle handla så mycket om mig. Lovar bättring.

…måste jag be er lämna min blogg. Varför?  Jo, IT-pedagogen ställer en mycket bra fråga på sin blogg och funderar väldigt sunt kring det hela.

Men ni är välkomna hit en annan dag!

Ungas integritet på nätet är en fantastisk skrift om vad unga pysslar med på nätet och om hur man som vuxen kan engagera sig i vad de gör där. Det är .SE som står bakom och den går att ladda ner som pdf eller att beställa som häfte alldeles gratis. I min kommun har vi beställt den till alla IT-ansvariga i varje arbetslag på alla skolor. Något för dig? Då kan du hitta den här.

Själv ska jag fortsätta att läsa boken som kom med posten idag och som min snälle vän Jonathan beställde åt mig när jag berättade om den kommande föreläsningen. Praktisk retorik heter den och är skriven av Göran Hägg. Än har jag bara kommit till hur man inleder för att få publiken med sig. Intressant. Särskilt gillar jag det där med att visualisera hur alla andra än man själv sitter där i fula underkläder. Fast vad händer om man gör det och drabbas av ett skrattanfall? Måste fortsätta läsa och se hur man gör då.

Tusen tack Jonathan!

Det började med en banan. Eller det kanske började med att jag kände mig krasslig? Iallafall, igår låg jag på sängen och hade uschligt ont i halsen. Somnade titt som tätt och vaknade av att 3-åringen hoppade på mig samtidigt som hon åt en banan. ”Läs för mig!” hojtade hon och hoppade lite extra i sängen. Efter några halvhjärtade försök att protestera, läste jag sedan snällt boken. Då upptäckte jag det. Bananen hon hade hållit var borta. Efter lite letande hittade jag den under mig själv – mosad. Fort upp, av med brallorna, ner i tvättstugan, skölja, gnugga, gnugga. Det var då jag kände något i byxfickan – min mobiltelefon. Arghhhh! Nu blev det fart på nytt. Torka mobil, dela det som kunde delas i småbitar och leta upp en varm plats i huset. Alla element är kalla så här års, så var är det varmt? På spisen. Just det. På med ugnen, pris ske gud att vi inte valde induktionshäll så att vi istället har en småfarligt varm häll när något är på. Sprid ut delarna och låt dem ligga där tills fukten har försvunnit. Sakta ser jag fukten krypa ut i displayen för att sedan försvinna. Provringa – japp den funkar! Hurrey! Det verkar till och med som om det konstiga metalliska ljudet som fanns där innan detta hände, och som kanske uppstod när jag råkade lägga mobilen farligt nära ett utspillt ägg, har försvunnit.

Hela händelsen skyller jag på mitt halsont. Hade jag inte varit så drowsy hade jag haft full koll på allt. Idag åkte jag några mil för att få svart på vitt att det är synd om mig, men det blev inte ens en klapp på axeln. ”Nej, du har inte halsfluss. Proverna visar ingenting.” Så nu försöker jag på egen hand att övertyga min familj om att jag behöver ta det lugnt. Sjuksköterskan sa faktiskt att det kunde vara bra att vila, det hörde jag alldeles tydligt. Hörseln är det ännu inget fel på.

Vi gick slottsvandring idag, barnen, deras mormor och jag. I ett drygt hundra år gammalt slott som ser ut att vara 500 år. Engelskt fast i Sverige. Tjolöholm heter det.

Förutom att beskåda två vackra brudpar som fotades i parken, fick vi en hel del fakta upprapade av guiden. Jag är numer glad över vår fula dammsugare, den som granntjejen undrade om vi tyckte var fin och om vi inte skulle byta snart. För hundra år sedan hade man inte en sådan smidig liten dammsugare som vi har. Nej då, man hade inga alls. Om man inte var superrik. Och var man superrik, så importerade man sin dammsugare som vägde 1 ton och drogs av en häst. Inte kunde man kånka in den i huset, utan man fick ha den utanför och dra in den 40 meter långa slangen istället. Se åbäket här:

Aldrig mer ska jag klaga på min lilla hårfön som väsnas och som jag behöver tampas med en halvtimme varje morgon. Den är liten och smidig. Om man jämför med vad slottsfrun hade i början av 1900-talet: En fotogendriven sak. Hon satte sig på stolen och bredde ut håret bakåt över hårtorken:

Det är fantastiskt att tekniken utvecklas. Tänk om jag varit IT-pedagog på 50- eller 60-talet – då hade jag fått släpa runt på en superdator när jag for runt på skolbesök. Nu klagar jag på ryggont fast min laptop bara väger 3-4 kilo. En kluns enligt mig. Jag ska genast bli snäll och tacksam. Se så fin den är!

Aj, min rygg!