13 småttingar har just gått hem. Huset är lite upp och ner och snart kommer gästerna till kalas nummer två (Och här sitter jag…!). Fjärilstårtan ska dekoreras, dammsugaren ska fram och maten ska lagas. Det ska nog gå.
Det är lika roligt varje gång det är dags för barnkalas – förväntansfulla barn står blygt i dörren och överlämnar paket. Snart är de igång och river nästan huset. Den första gästen var så ivrig att hon kom nästan en halvtimme för tidigt. Där stod hon med sitt paket och sin skrivbok.
”Har ni pennor?” frågade hon uppfordrande.
Jo då, det har vi ett gäng, så det kunde vi lugna henne med.
”Bra, för jag kanske vill skriva lite sen!” sa hon och studsade upp för trappan.
Lärarhjärtat i mig tog ett extra skutt. Det är så många 3- och 4-åringar som älskar bokstavskrumelurerna. De härmar, hitta-på-skriver och upptäcker bokstäver överallt. Genom åren (i en annan del av världen) har jag nästan fått ursäkta mina barn på förskolan för att de håller på med sådant. Pedagogerna har allt som oftast snörpt lite på munnen och mumlat att ”leka är ju det viktigaste”, varpå jag har mumlat något om att ”det är en lek för dem”. Men nu… nu känner jag hopp. På lilltjejens förskola ser jag ett annat synsätt. Där hänger bokstäver lite varstans och läroplanens mål finns uppsatta för oss föräldrar att läsa. Barnen uppmuntras i sitt bokstavs- och ordintresse. Äntligen ser man och lyssnar på vad barnen vill!
Så när den lilla gästen håller skrivboken i högsta hugg, säger jag inte: ”Nä du, på kalas leker man.” Jag säger: ”Välkommen, du och din skrivbok!”
