Jag läste om det på Twitter. En bomb hade smällt i Oslo. Så åkte jag och handlade. Tänkte att ”kan de aldrig sluta?” Jag handlade mina tomater och min potatis.
Sen gick det upp för mig. Det här händer just nu. Och det är inte bara en liten bomb som smäller och skadar byggnader. Människor dör. Det gick upp för mig.
Via Twitter läste jag vad ungdomar från lägret på Utøya hade twittrat om innan attacken; hur härligt det var, hur bra de hade det. Någon enstaka twittrade under själva attacken. Händelsen kom nära. Det ofattbara.
På Twitter rasslade människors upplevelser, frågor och länkar till dessa händelser, både till dem i Oslo och dem på Utøya, fram i raketfart. Samtidigt såg flera av twittrarna på de norska nyhetssändningarna NRK. När NRK rapporterade att en islamistisk grupp hade tagit på sig ansvaret för dådet, ropade twittrarna om att ”hallå, det är ju dementerat!” Senare dementerade även NRK.
Det man kunde se i virrvarret av rapporteringar var att traditionella medier och journalister inte fick allt rätt från början. Inte för att man någonsin ska tro och köpa allt rakt av, men ett visst mått av källkritik tror man ofta dem om att ha. Inte för att man ska, men ändå. Emanuel Karlsten återgav vad någon twittrade från Utøya och plötsligt hade SvD sagt att Emanuel var på Utøya. Någon ringde hans mamma och skrämde upp hans nära och kära. Det blev fel.
Den gripne då? Återigen länkar jag till Emanuel Karlsten som har beskrivit hur denne man bytte facebookprofil strax före dådet och la ut bilder som kanske skulle kunna figurera som pressbilder. En profil där han inte hade några vänner. Där mannen beskriver sig själv som kristen, konservativ och som en som gillar WoW och att träna. Via twitter läser jag om hur någon som har varit hans facebookvän när han hade sitt förra konto, beskriver hur han använde facebook för att lyssna men inte att själv bidra så värst mycket. Bilden av mannen träder fram. Och ändå inte. Det är för många frågor om hur det kunde bli som det blev.
Jag funderar på vårt samhälle. På det där med extrema tankar. Hur de kan få gro och förverkligas. Och så tänker jag att kanske, kanske kan vi göra något åt det vi säger om att vara något mer medmänskliga. Att finns där. De människor som gör något så fruktansvärt som att ta en annan människas liv eller 100 människor liv eller 1000, de gör de på grund av något. Inte på grund av något som är rättfärdigat på något vis, men av någon anledning.
Jag tror inte på att frysa ut människor och visa dem var skåpet ska stå. Med sådan där minsann-mentalitet. I samma stund som vi gör det, gör vi våra tankar till de rätta och deras till de felaktiga. I en inte alltför avlägsen tid, gjorde man det i större skala och jag vill inte att det ska hända igen. Inte. Att frysa ut är aldrig rätt. Det är det inte bland elever i skolan och det är det inte bland vuxna. Aldrig. Oavsett om man gillar en person eller inte.
Så när vi nu börjar tala om att människor som är intoleranta och gör vansinnesdåd är jordens avskum, så kanske vi bör fundera på hur vi själva kan göra världen mer human. Eller ska vi jaga, frysa ut , rynka på näsan åt alla som likt den gripne kallar sig kristna, är konservativa eller gillar att spela Wow? Eller ska vi säga att alla som gillar att träna är potentiella mördare. Det är att hårdra det, men ni kanske fattar min poäng? Var finns alla lyssnande människor som kan bemöta andras tankar och oro och bara finnas?
Jag läser om unga som tar till sig nyhetsrapportering via olika medier, däribland Twitter. De får verkligheten rakt upp i ansiktet sett genom andra människors glasögon. Ibland är bilden suddig, ibland är den extremt skarp. Min sista fråga är, finns vi vuxna där för dem i deras frågor och tankar? Vet vi ens vad Twitter är? Om inte, så är det dags nu.
Jag läser sms:et från äldste sonen som är på konfirmandläger om och om igen. Ser hans smiley och hans ord om att allt är bra och att örat är bättre. Jag önskar så att det som skedde på Utøya var ogjort och att fler föräldrar kunde ha fått sådana sms just i denna stund.
