Jag slår upp det nya numret av Svenskläraren och hittar en artikel som jag skrev för över ett halvår sedan. Orden verkar obekanta, men på något vis känner jag igen dem. Och jag håller med mig själv om vad jag skrev en gång i tiden, vilket känns skönt. Rubriken är ”Twittrande lärare behövs”.

Jag anser nämligen att lärare behöver undersöka de kanaler som finns för påverkan och kommunikation om vi ska kunna följa läroplanen när det gäller:

Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet.  (Lp094, Lpf94)

Om vägarna för att påverka i samhället ändras, måste vi ta del av förändringen. Vare sig vi gillar det eller inte. Vi är inte en bunt frilansare, utan har ett tydligt uppdrag.

Jag läser vidare i Svenskläraren, denna guldgruva, om forskning kring individualiseringen i skolan. Detta att elever får ”forska” enskilt eller att de får välja uppgifter i olika ordning efter en lista och att de därigenom tror att de får individanpassade uppgifter. Att samtalet i klassrummen har minskat och ordförrådet hos eleverna har blivit lidande. Monika Vinterek skriver om olika studier som visar detta (Jag hoppas hennes artikel blir sökbar i tidningens arkiv).

Jag tänker vidare kring vad vi kan göra för att låta eleverna utvecklas i sitt lärande. Vad kan vi lära oss av det som har gått fel? Inte är det att sätta sig med armarna i kors och sucka och säga att ”det går inte”. Läraren är utbildad för att se möjligheter. Vi är problemlösare. Det är vårt jobb.

Det jag har sett hos elever som får producera, förklara, samspråka kring uppgifter är att det pågår en process i dem som gör att de gör lärandet till sitt eget. Något de kan använda i andra sammanhang och inte bara för stunden. På riktigt-uppgifter ger engagemang.

Det kan vara jobbigt.

Fylla-i-uppgifter kan upplevas som avkopplande, och något som elever ibland själva väljer, men vad ger de för lärande? I längden?

I och med att fler och fler elever får tillgång till varsin dator, kan eleverna arbeta i gemensamma dokument, i wikis och på andra ytor. De kan diskutera i grupp där de ser varandra och på nätet. Läraren kan lättare följa arbetets gång och diskutera både där och öga mot öga med eleverna. Dessa kan även få respons från andra, utanför skolan, och ta intryck från andra.

Vi har alla möjligheter att öppna upp får lärande. All möjlighet att se potentialen i kommunikationen mellan människor. Vill vi ta tillfället att göra något bra av det?