”Berättade du för fröken om det där roliga du gjorde i helgen?”

Mamman vet att det har bubblat i dottern och att man ibland berättar om vad man gjort, när man träffas på måndag morgon i skolan.

”Nä, jag fick inte säga. Och man kan inte berätta om man inte räcker upp handen, för då åker man ut i korridoren. Fattar’u väl! Pelle åker alltid ut.”

Mamman fattar inte. Berättar hon. Hon ringer mig en dag och berättar om händelsen som utspelats på en ort någonstans i Sverige. Hon fattar inte hur det är möjligt att barn som gått ett par månader i förskoleklass vet att man kan bli utkörd ur ett klassrum. För att orden slinter. Som det ibland gör när man är 6 år och armar och ben och mun far iväg. Hon fattar inte att de där tysta barnen ska bli ännu tystare för att de vill göra rätt, inte bli utskickade i en korridor. Ensamma. I en skolvärld som är ny för dem. Att man i just den klassen kan få höra ett barn undra vad ordet kvarsittning betyder. I förskoleklass.

Jag undrar försiktigt om det är en väldigt, hur ska jag säga.., bråkig klass? Nä, inte alls säger mamman. Hon har besökt klassen vid flera tillfällen. Barnen sitter tysta.

De övar mycket på rätt och fel i klassen. Man ska inte fråga sin bänkgranne, man ska placera cirklarna och kvadraterna på rätt ställe på papperet alldeles själv. Då är man duktig. Berättar flickan.

Mamman undrar. Hon frågar mig: Vad händer med kreativiteten, att våga göra fel, att prova? Ska de avläras sånt?

Jag vet inte vad jag ska svara. Får en klump i magen å flickans vägnar. Tänker på klasser där jag sett barnen fabulera, skriva fast de ”egentligen inte kan”. Ord som kårvtjndisn (=korvkändisen) ingår i sagor de skriver utan att de tragglat igenom hela alfabetet. Dessa barn ljudar när de provar att skriva, de delar upp i smådelar, de hittar helord och de tillåts lära. På många olika sätt. De får prata med varandra och fråga.

Grundtrygghet, att inte vara den som åker ut i korridoren redan i förskoleklass, att bli sedd av fröken; det borde alla barn få uppleva. Även de som har ord som bubblar ut.

Bild: Skip av Greencolander CC-licens BY attribution 2.0 Generic

Några av er som läser här tror kanske, att döma av innehållet på bloggen, att jag är extremt intresserad av IT, eller IKT som skolan envisas med att så exklusivt kalla det, men det stämmer inte. Oj då!
Jag är intresserad av att barnen ska få en utbildning som är relevant för dem. Och där är grundtryggheten oerhört viktig. Att bli sedd. Jag är intresserad av vägar för att stärka självkänslan hos barn, få dem att våga, få dem att prova, få dem att ta del av på-riktigt-saker. För att de ska känna att det de gör är viktigt. Där råkar IT komma in som en del just för att det stärker det kommunikativa i lärandet. Det finns där.

Jag hoppas flickan får behålla skuttet i sin kropp, sin glädje i att ljuda sig fram bland lappar, skyltar och juicepaket även om fröknarna inte har en aning om att det är där hennes glädje och nyfikenhet finns just nu. Man jobbar ju med cirklar och rektanglar; med att kunna utan att fråga. Även om. Trots att. Jag hoppas.