Jag skriver ett mejl till vännen långt borta. Den vän som jag lärt känna via bloggen. Vill inte vara utan henne och funderar på hur vi hade mötts om vi inte haft våra ord och vår uppkoppling.
Vår vänskap är äkta. Vi pratar med skrivna ord och finns alldeles på riktigt båda två. In real life. Ibland pratar vi i telefon. Då finns vi med. Ibland ses vi. Och finns lika mycket då. Inget av dessa möten är mindre värda för att formen ser annorlunda ut.
I det skrivna ordet försvinner yviga gester. Fram träder innehåll och tankar på ett annat sätt. Jag börjar umgås med männsikan bakom det skrivna ordet utan att jag behöver dammsuga och bjuda på värsta middagen med finaste vinet. När vi sedan träffas känner vi varandra. Då har vi kommit förbi de första stapplande artiga fraserna.

Tillsammans med andra får jag tänka på annat sätt, se ur andra synvinklar och ändra inställning – tillsammans med vänner jag inte hade träffat om inte hade bloggen, Twitter och allt det där.
För på nära håll tenderar jag att välja vänner som är som jag. Skönt på sätt och vis men inte alltid omdanande. Precis som jag är tacksam för mina vänner som finns på nära håll är jag tacksam för mina nätvänner som sparkar mig i baken, vänligt med bestämt.

Tacksam för dig.