Vi har olika referensramar. Allt handlar om vad vi är vana vid – vad som är naturligt för oss.
Mina kompisar och jag kunde sitta och hänga i timmar över Monopol.
Sonen och hans kompisar kan hänga i timmar vid Wii eller Playstation.
Vi lärde oss namnen på Stockholms gator och att räkna i hundratal och tusental.
De lär sig… annat.
Här kommer ett lite uppsnappad konversation från kidsen av idag. Ganska charmig sådan. =)
Bild: Flickr/Creative Commons/Marie. L
Idag har jag sett särskoleelever som har spelat Wii. Som har tränat motorik och turtagning. Som har berättat för sin lärare hur man gör när funderingar har uppstått.
Samma elever har visat filmer som de har gjort i PhotoStory. De är mäkta stolta över vad de har att visa och de växer när de hör sin egen inspelade röst.
Dessa elever navigerar lätt mellen olika funktioner på datorn och använder tekniken för att läsa, skriva, berätta och uppleva.
Deras lärare tror på dem. Och de tror på sig själva.
Det är så det ska vara.
Nu ska jag smälta det jag har sett och sedan se hur andra i kommunens skolor kan få ta del av det. Funderingarna slutar inte bara för att det är fredag.