En undersökning gjord av Michigan State University visar att man blir mer kreativ av att spela spel. Det gäller för båda tjejer och killar oavsett vilket spel det är, huvudsaken är att det är ett spel där man interagerar med andra. Alltså ett onlinespel där det är möjligt.
Intressant.
Andra undersökningar, bland annat Pia Sundqvists forskning Extramural English Matters: Out-of-School English and Its Impact on Swedish Ninth Graders’ Oral Proficiency and Vocabulary visar att det finns ett samband mellan goda kunskaper i engelska och läsning, dataspel och användande av internet eftersom man tvingas lita på sin språkliga förmåga när man sysslar med sådana aktiviteter. Det passiva kunskapsinhämtandet, där vi inte är särskilt motiverade eller aktiva, verkar inte vara något att hänga i granen.
I dataspel är vi inte passiva. Undersökningar har gjorts där man ser om vi lär extra bra om vi får spela dataspel samtidigt som vi ska komma ihåg fakta. Det har inte visat sig särskilt framgångsrikt. Dataspelandet och faktan har då inte haft något med varandra att göra. Det säger sig nästan självt att det inte är så utvecklande. Jag tänker också på alla typiska skolspel där man ska klicka i rätt svar och få medaljer om man svarar rätt. Där har jag för dålig kunskap om forskning, men jag har svårt att tro att det skulle vara särskilt utvecklande. Tidsfördriv och ett avbrott från skolböckerna möjligtvis. Alla iPadtips om appar där behaviorismens guldstjärnor regnar ner över eleverna får mig ibland att bli ganska matt.
Därför är forskning som talar om interaktion och kreativitet intressant. Det kan få oss att tänka till. Och att börja våga ta reda på hur eleverna använder spelen när de är hemma. När de inte alltid är så fokuserade på guldstjärnor, utan där dessa stjärnor eller poäng bara är en av alla saker på vägen. Ett sätt att veta var man befinner sig. Inte det som är avgörande för att spelet ska bli intressant, vilket vi vuxna ofta tror.
Vi blir mer kreativa av att spela spel där vi interagerar. Vad betyder det för oss i skolan?
Jag tror att det behövs både och. Färdighetsträning och kreativa aktiviteter alltså. Många skolprogram seglar dock under falsk flagg, som spel alltså, och är definitivt utformade utifrån behavioristiska principer. Det är bättre att vi är ärliga med att det är fråga om digitaliserade övningsböcker. Som sådana kan de faktiskt vara mycket bättre än papper-och-penna-varianten. Det gör mindre att göra ”fel” i ett färdighetstränande program, man kan få hjälp med ledtrådar och tips och det går att göra en övning många gånger om det skulle behövas. I de bästa kan man också anpassa träningen efter förmåga och i något fall intresse.