Han kommer hem idag.
Den bortreste sonen.
En hel vecka har jag varit utan honom och det har gått bra, men… han är ju bara tolv år! Och jag är bara 38.
Han har fått några förmaningar med sig på resan. En har varit att ringa en gång per dag. Har han gjort det? Nej. Så framåt sena kvällen har jag eller mannen ringt och ibland sms:at. Det har kunnat se ut så här:
Sms dag 1
Jag: ”Har du det bra?”
Sonen: ”Jepp.”
Sms dag 2
jag: ”Du kan väl ringa när du får tid.”
Sonen: ”Vrf?”
Så han verkar ha haft det alldeles utmärkt utan oss i en hel vecka. Jag får vänja mig. Men när han kommer hem åker skylten och ballongerna upp:
Nej, jag skojar bara. Nu blev du en aningens aning orolig! Jag ska vara helt opinsam och normal. Bara ge honom en kram som man tappar andan av.
Hemma hos oss har vi en lillasyster som sedan späd ålder alltid har ordnat med serpentiner, fina skyltar och välkomstbullar när någon har varit borta mer än några dagar. Helt normalt tycker vi nu för tiden, och känner oss inte alls välkomna hem om hon nån gång skulle ha glömt!
Min dotter är snart 13, och jag känner så väl igen de korta svaren när man försöker hålla kontakt via sms. Hör nog till ålderna kan jag tänka mig. Vi mammor får nog leva med det.
Anna, säger du det? Att man kan göra så? Låter som en klok dotter du har. Jag kanske tar efter!
Christina, det är nog så – att vi får leva med det. Måste bara vänja mig.