Årets Framtidens Lärande är slut.

Jag lämnar med samma känsla som jag brukar ha efter en konferens – det är mötena som är de viktiga, samtalen mellan nyfikna lärande människor. Föreläsningarna skulle man kunna se på YouTube.

Richard Gatarski spånade kring det när vi träffades över en bit mat tillsammans med några andra en av kvällarna. Varför måste man alltid ha ett program för att träffas? För att spåna och kläcka idéer? Jag gillar den unconference som vi hade på SSWC en helg förra sommaren på en ö i Bleking befolkades av folk som ville prata webb och bara umgås. Folk satte upp lappar om vad man ville prata om och så träffades man under en ek eller bakom en sten. Lätt och otroligt kreativt.

Lite av det kunde man uppleva på det TeachMeet som ordnades – den största behållningen med vistelsen i Stockholm förutom de informella samtalen. TeachMeet-grejen skulle kunna utvecklas ännu mer mot unconference-hållet. Hmm, en tanke.

En annan stor behållning var Webbstjärnans prisutdelning. Läs mer om den på en annan blogg där jag skrivit om det.

Och så var behållningen (jag blir visst aldrig klar med uppräknandet) att kampera ihop med Öpedagogen i Anne-Maries lägenhet. Vänner som mötts på nätet som blivit nära vänner. Som pratar och pratar utan att vilja bräcka varandra. Som delar och uppmuntrar. Verkliga vänner.