Twitter kan ses som en hajp, men den är ack så bra så länge den varar. Ta bara gårdagskvällen som exempel. Mannen, samt en skön typ med alias Popfabriken och jag satt på Pressklubben och pratade. Jag twittrade ett snabbmeddelande om att det var där vi var och så var det inget mer med det. Trodde jag.
Tills… jag fick se ett ansikte tryckas mot rutan och kika in. Ett ansikte jag bara sett i cyberspace och som jag är twitter- och facebookvän med. Det tillhörde Christina Olsson, som bland annat skriver på Tara. Efter lite viftande såg hon oss och rusade in.
-Jag har cyklat. Och letat. Pressklubben är ju där intill, inte här, frustade hon.
Det visade sig att det var mitt twittermeddelande som hade fått fart på henne. Ibland är det inte helt fel att skriva triviala saker, det kan leda till något större. Och kanske ledde det till det. Intressant och skoj och allt på en gång var det iallafall att träffa dessa människor.

Jag struntar i om Twitter ses som en hajp. Det leder till saker som leder vidare till annat. Som ringar på vattnet.

Nu ska maken och jag till Rosendal och se vilka andra som hittar dit. Kl. 15 kanske vi ses över en kopp kaffe? Måste twittra om det.

Twitter kommer in i undervisningen. Iallafall på Marquette University i USA. Professorerna vill ha kontakt med sina studenter, diskutera undervisningsämnet med dem och delge dem intressant information som de bygger sina lektioner på. Samtidigt kan studenterna se vilka professorerna följer och själva komma närmare människor som de kan utbyta idéer med. Sådana som de inte hade hittat annars. Det är det som skiljer en mikroblogg från en universitetsplattform . Man når vidare och hittar mer runt hörnet.

När gästföreläsare kommer till universitetet får några studenter i uppgift att ”tweeta” live. Övningen hjälper studenterna att utveckla viktiga kunskaper som att lyssna, samla information, att fånga det viktigaste (på Twitter tillåts max 140 tecken) – och att helt enkelt att bli bra på multitasking.

Det händer en hel del.