Ett fjäll, ett hälleberg och två pappor

När jag var nio år skrev min pappa en bok. Den skulle sedan komma att följas av andra böcker. Men just där och då tyckte jag att det var coolt.

Jag följde pappas skrivande och lyssnade halvintresserat på de berättelser han kom hem med efter någon av alla otaliga vandringar på fjället som han skrev om, Bredfjället i Bohuslän. Historier som folk på fjället hade berättat. Jag tyckte det var läskigt med hunden som någon bussade på honom. Jag lyssnade när han pratade med vännen Stefan Edman i telefon om miljö, levnadsöden, Bredfjället eller vad det nu var de pratade om. Jag tittade på när han satt och tänkte med blocket och pennan i hand. En vän som såg hans anteckningsblock tittade på det och sa: ”Jahaa, han stenograferar!” Men det gjorde han inte. Han hade bara en ovanligt ful handstil. Ungefär som jag.

Jag minns också när den första boklådan kom. Vi öppnade, tittade och luktade. Det var stort.

Men just då var jag för liten för att läsa om gamla tider med behållning. Och sedan kom tonåren. När jag var drygt 20 dog pappa. Det var tungt. Jag vet att jag förutom saknaden av honom som pappa också tänkte på hur onödigt det var att allt det pappa visste försvann. Han kunde så gott som varje fågelläte, han visste varför blommorna växte just där de gjorde och varför de försvann från tidigare växtplatser. Han kunde namnen på blommorna som man kan namnen på vänner och han hade kunskap att förstå sammanhangen. Pappas kunskap kan ingen faktatext i världen ersätta. (Här vill jag göra ett överrumplat instick och slå ett slag för den djupare förståelse vi kan få om vi arbetar med på-riktigt-uppgifter i skolan, istället för att bara lära oss att slå i böcker, söka på internet, lära fakta och tro att det räcker att sammanfatta dem i en upprapning. Det kan det nämligen aldrig göra.)

Där och då, när pappa dog, orkade jag inte läsa hans böcker mer än i korta bitar. Det blev för tungt.

I helgen var det så dags för två utställningar om just Bredfjället på Bohusläns Museum i Uddevalla. Stefan Edmans och Jan Töves Flykt och frihet samt Christopher Eliassons och Marcus Lundstedts Anna Jonsdotter – drottning av Bredfjället. I öppningsanförandet tackades pappa som med sin bok varit en hjälp för dem. Det var en dag när pappa blev extra levande.

Jag twittrade en del om hur jag läste pappas bok inför att vi skulle till utställningen. Som svar fick jag en tweet från Ylva Pettersson, @Ychen06. Hon skrev: ”Det är en märklig känsla att läsa sin pappas böcker. Öppnar en dörr direkt till förälderns tankar som är stängd för de flesta…” Jag kunde bara hålla med. Vi fortsatte twittra med varandra och jag undrade vad hennes pappa hade skrivit. ”Skönlitteratur” blev svaret. Nu blev jag nyfiken och undrade vad hennes pappa hette. Hon svarade: ”Vad heter din?*oxå nyfiken*Min heter Torgny Lindgren,o har skrivit flera böcker om människoöden i obygden! De hade haft gem intr!” (Ja, det blir så där kort med 140 tecken i Twitter.)

Jag som har läst Ormens väg på hälleberget och sett filmen, fick en glimt av Torgny Lindgren från hans dotters perspektiv. Hans ord som betyder mycket för andra har en djup mening också för hans barn. Så klart. Vi barn lever med våra skrivande föräldrars ord. Ylvas pappa lever och är känd, min försvann och var inte känd förutom för en mindre skara människor. Men vi läser våra pappors ord och suger i oss vad de har skrivit. Våra pappor lever genom orden.

Jag frågade Ylva om jag fick skriva det här och det fick jag. Jag vet inte om man förstår hur vi menar när vi pratar om våra pappors texter, hur de berör oss. Men det är fint att hitta någon som förstår och som själv har upplevt. Det gjorde vi via Twitter. Bara så där. De 140 tecken som för andra kan verka ytliga gav mig ett djup och en samhörighet.

Jag tänker på de ord jag skriver här. De ord du kanske skriver på en blogg. Jag undrar vad de kommer att betyda för mina barn. Vad dina ord kan betyda för dina. Plötsligt kan vi alla lämna efter oss spår som kan betyda mycket för någon annan. Jag tänker att jag vill lämna efter mig uppbyggliga, uppmuntrande sådana och inte delta i negativa bataljer. De som vill lämna sådana spår efter sig är fria att göra det, men vi har alla ett val. Jag är tacksam för det val pappa gjorde.

Pappa och jag

 

 

Share

”Om de ser mig på Skype kanske de blir förskräckta”

I januari i år fick Patrik Glad och jag träffa några äldre på ett äldreboende vid några tillfällen. Vi ville se om och hur det här med teknik kan underlätta deras vardag. Det blev som en slags prao för oss, som jag tror uppskattades av de boende. Vi var iallafall glada att få göra studiebesök hos dem.

Se gärna filmen (3:22 min) där de äldre med mycket glimt i ögat tar sig an tekniken, här iPads. På frågan om de ville ha med sina namn i eftertexten blev svaret ett rungande ja. Självklart ville de det!

Stort tack till alla medverkande i filmen!

 
 

Share

Twittercensus visar Twitteranvändandet

För några år sedan trodde man att Twitter hade nått sin kulmen och att intresset nu skulle dala. Det visade sig vara fel.

Men att ha fel är inte farligt, och Hampus Brynolf, som tidigare förutspått Twitters tillbakagång, erkände sitt misstag när han nu presenterade kommunikationsföretaget Intellectas undersökning, kallad Twittercensus, om svenskarnas twittervanor. No big deal.

Det man nu kunde visa på var statistik som visar en ökning av användarkonton och deltagande på Twitter. 299 000 svenska konton har man hittat. 171 000 av dessa har twittrat de senaste 30 dagarna och kan kallas aktiva. Fortfarande står alltså en mindre del av befolkningen för det mest intensiva användandet. Man kan och bör kanske fråga sig vad det får för konsekvenser. Och när frågan är ställd kan man ta tag i svaret. Om Twitter är en del av samhället just nu, kanske inte om tio år, men just nu, då kan vi behöva känna till lite om hur det fungerar. Så vi vet om vi ska använda tjänsten i något sammanhang någon gång. Precis som vi vet hur buss, tåg, flyg och skateboard funkar på ett ungefär och har ett hum om hur vi ska använda dessa kommunikationsmedel om situationen skulle kräva det.

Jag tittar på själva grafen och ser uppdelningen i kategorierna skola, kändisar, sport, media,”bubblan” m.m.

Själv får jag vara blå som är skolfolkets färg, men jag finns med i periferin av media-/bubblanfolket.

Bubblanfolket fanns med redan på den tiden då folk hittade till Bloggy, den svenska mikrobloggtjänsten som många häckade på innan de gick över till Twitter. Främst utgjordes den av tidiga sociala medier-användare som mediefolk. Att jag hamnar där var ungefär som jag trodde, jag pratar nog en hel del med folk utanför skolan. Att hitta till andra yrkeskategorier och ta med mig tankar som utväxlas där in i mitt yrke och att kanske få berika andra med tankar från skolan, har alltid gett mig mycket. Men alla är olika och inget är bättre eller sämre, vi hämtar bara inspiration på olika ställen. No big deal, det med.

Vill du hitta dig själv i grafen, kolla då in här och skriv in ditt namn eller Twitternamn i den blå rutan under grafen. Det kan vara intressant, men är egentligen ingen big deal, det heller. Livet snurrar vidare ändå, med eller utan grafer. Men de kan vara vackra och de kan vara ganska intressanta.

 

Share

Det barn träffar på på nätet och på andra ställen

I Nyhetsmorgon häromdagen pratade Elza Dunkels, Christina Stielli och Hans-Gunnar Storm om hur man är vuxen ihop med sina barn. Egentligen var vinkeln hur man skyddar barnen från hemskheter på nätet, men alla tre vände frågan till att handla om den riktigt viktiga frågan: Om och hur vi tar oss tid att prata med våra barn. Hur vi kan finnas till för barnen istället för att automatiskt dra ur datorsladden om något knepigt skulle inträffa. För vad händer i så fall nästa gång barnen råkar illa ut? Kommer de till oss eller smyger de undan?
Se själva klippet och fundera gärna själva vidare utifrån det:

 Var%20femte%20barn%20k%C3%A4nner%20obehag%20n%C3%A4r%20de%20vistas%20p%C3%A5%20internet

Barnen kommer att träffa på saker vi inte vill de ska träffa på. Det kommer att hända. I livet i vår närhet likväl som i livet på nätet. Finns vi där för dem eller drar vi ur sladden?

Share

På slingrande stigar – Lärartycket 10

Bloggstafetten av lärare om lärare som startades av Anne-Marie Körling och som Camilla Lindskoug hjälpte till att rodda igång har hittat hit. Jag tar över stafettpinnen från Patricia Diaz som skriver om stoltheten över att vara lärare. Och som hon säger: ”Det finns få yrken där man dag efter dag får uppleva känslan av att man gör något viktigt åtta timmar om dagen”. Och jag kan bara hålla med. Nu tar jag pinnen, snubblar till lite men springer vidare. Bry er inte om att jag flåsar och har lite håll i sidan. Det är smällar man får ta som lagom otränad.

Jag längtade efter att bli lärare. Frisör, busschaufför, informationschef och andra yrken hägrade också när jag var yngre, men det var till läraryrket jag sökte mig.

Min bakgrund är ganska typisk många andra lärares; mina föräldrar hade samma yrke. Och de tyckte om sitt arbete. Det märktes tydligt i alla diskussioner hemma. De klurade ofta på hur de skulle utveckla undervisningen. Jag kommer ihåg att min pappa drog igång ett projekt mellan skolan och människor i så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder så att en naturstig där klasser fick arbeta konkret blev verklighet. Han deltog aktivt i studier om försurning och såg till att skolan knöts till riktiga projekt. På-riktigt-uppgifter. Mattelektioner skulle inte bara beröra boken, eleverna skulle lära sig att verkligen tänka. Sådant pratade min pappa om. Han skrev böcker och föreläste lite vid sidan av. Det gav honom inspiration. Min mamma tog med sina språkelever utomlands och uppmuntrade till kontakter utanför klassrummet. Det var sådant hon brann för.

Det här påverkade mig. Jag ville också bli en skicklig spanare och stigfinnare.

Alternativa stigar

Blev jag det då? Nja, ibland har jag bemött mina elever bra, ibland mindre bra. Det blir så när beslut ska fattas snabbt och man inte alltid hinner rådgöra och fundera ordentligt. Jag kommer ihåg.. Nej, usch, det var inte bra.. Men jag har lärt mer och mer om hur det är att vara lärare och det har jag gjort tillsammans med kollegor och elever. Tillsammans har vi gjort så gott vi har kunnat. Och jag har lärt mig en urbota viktig grej:

Att inte glömma att dessa elever är någons barn.

De går från ett sammanhang till ett annat. I detta nya är jag den trygga vuxna personen. Den som har ansvar. Mitt uppdrag är att skapa ett tryggt sammanhang för att ge möjlighet till lärande. En parvel som kan slappna av kan lättare våga ta vara på sin nyfikenhet. Och utveckla den. En gänglig tonåring behöver hopp. Han eller hon kanske inte verkar så mottaglig på ytan, men yta är inte allt. Jag vill skapa ett klimat där eleverna inte behöver vara rädda för om de ska göra rätt eller fel när de går över tröskeln. Inte att de ska spana efter hur mitt humör är den dagen. Jag vill vara trygg och signalera den tryggheten oavsett. Det ingår i mitt jobb och kan inte skiljas från de ämneskunskaper jag ska undervisa om. De ämneskunskaper som integrerade med varandra bildar ny förståelse som är så viktig.

Oroliga föräldrar kanske jag en gång i tiden bemötte med tankar om att ”det var värst vad de curlar”. På senare år har jag börjat lyssna mer och ta in – allt för att skapa en helhetsbild. Föräldrar är inget hot och jag vill inte bemöta dem så. Jag kan vara tydlig med min pedagogiska tanke och jag kan välkomna dem att möta mig i den om jag vågar bjuda in dem till att prata om mer än matsäck och badkläder. Vi kan förstå att vi vill barnets bästa allihop. Det tar inte mer tid; tiden omfördelas istället och läggs på andra saker. Oroliga samtal uteblir och konstruktiva samtal tar vid.

Det låter kanske präktigt. Mmm. Jag vill inte att det ska vara präktigt. Jag vill att det ska vara naturligt.

Look both ways

Detta att skapa en helhetsbild där eleven och föräldrarna inte är ett hot eller där jag inte bildar mig uppfattningar om dem grundade på hur livet har färgat eller missfärgat mina tankar – det är något jag jobbar på. Detta att istället skapa ett tryggt lärandeklimat – ja, det är nog en av de viktigaste saker jag har insett sedan jag knallade ut från lärarutbildningen för 20 år sedan. Jag säger inte att jag är klar, men jag jobbar på att utveckla den professionaliteten.

Under senare år har jag slagit in på nya, för mig outforskade, stigar i mitt läraryrke. Jag har fortbildat mig i sådant jag tyckte mig kunna för lite om. Jag har också jobbat några år med att utbilda andra pedagoger. Varit lärare för lärare. Valet har inte gjorts för att komma bort från eleverna utan av nyfikenhet. Det är en utmaning att undervisa så väl elever som lärare.

Till hösten kommer förmodligen att vara klasslärare igen. Att ha provat livet utanför klassrummet gör att jag börjar tro av vi i skolan behöver människor med lärarutbildning men med olika erfarenheter i bagaget. Någon kommer utifrån, någon har alltid funnits på plats. Inget är bättre eller sämre, det är bara olika infallsvinklar och olika sätt att se på saker som gör att vi kan komma närmare en bra lösning av något. Jag skulle vilja att vi välkomnade detta och välkomnade varandra.

Livet är sällan en motorväg. Men allvarligt, hur kul är det att somna bakom ratten medan man forsar fram i 120 km/h?

Jag tycker om mitt yrke. Jag tycker om att vara lärare. Jag vet att vi är många som kämpar, precis som andra yrkeskategorier, och att vi är många som älskar vårt omväxlande arbete. Om vi pratar om vad som gör vårt yrke så utmanande och lustfyllt kanske vi kan smitta av oss vår nyfikenhet till någon som just funderar på att bli lärare. Ännu en som vill finnas där för eleverna. Och vi kan säga: Välkommen, du kommer att bli väl mottagen!

Fler detektivhattar åt folket, fler snåriga stigar, fler uppmuntrande blickar och goda möten. De finns.

Nu lämnar jag bloggstafettpinnen vidare till Peter Habbe. Du hittar alla inlägg i stafetten här.

Share