Det där med att våga, det är inte lätt. I dagens GöteborgsPosten kan man läsa:
Eleverna blev inte alls glada över att kasta sig ut i något okänt som Twitter. Läraren ville att de skulle pröva ett annat sätt att diskutera, men eleverna gjorde inte vågen när de fick höra det. Jag känner igen det där. Man har tänkt något som lärare, presenterar det för eleverna och.. reaktionen visar skepticism.
Och det är inget konstigt. Inte alls.
Jag menar att både vi vuxna och eleverna ofta är inskolade i ett rätt – och feltänk där man inte vågar visa det man inte kan. Där man inte vågar fråga eller vända och vrida på argument. Den enkla vägen, den där man vet hur saker och ting går till, blir den vi klamrar oss fast vid. Det är lättast så.
Men i våra styrdokument står det att eleven ska ”få stöd i sin kommunikationsutveckling” och att eleven ska ”få använda olika uttrycksmedel”. Skolan ska vara en plats där man övar demokrati och att göra sin röst hörd. Även om det är obekant och obekvämt.
Där har läraren ett ansvar. Antingen kan man säga: ”Eleverna ville inte. Se där, vi ska inte använda sånt där trams som Twitter”. Eller så kan man våga hjälpa eleverna vidare så som läraren i artikeln har gjort. Sven Järgenstedt säger där till sina elever:
Att ni blir så engagerade är inget man ser varje dag, ni har till och med blivit arga på varandra.
Om elever inte vågar kasta loss för att pröva nytt utan säger som en av eleverna: ”Man är ju van att göra som man alltid har gjort”, då är det läraren som måste få bukt med den kultur av talanginställning som råder. Den där det gäller att inte misslyckas. Den där man inte vågar tänka utanför ramarna för att det tar kraft och tid. Där behöver vi vuxna varandra.
Hur gör man?
För det finns sätt att vända en negativ trend. Ansvaret för vilken inställning som råder på skolan, kan inte läggas på eleverna. Då har vi vuxna själva fallit offer för talanginställningen där ingenting går att förändra. Det går.
Jag är glad att läraren tog klivet ut och vågade. Att han inte själv har anammat en inställning där man inte vågar. Det är en bra början. Fortsättningen kanske inte är en dans på rosor och enkel alla gånger, men inte desto mindre är den oerhört viktig.
