De kritiska blickarna, de som funderar över varför en del appar vill få in barnen i en fålla där kreativitet inte alls uppmuntras, verkar ibland vara som bortblåsta. Blickarna som genomskådar den rätt- och fel-tanke som råder i många av apparna. Blickarna som ifrågasätter varför man får guldstjärnor om man har listat ut apputvecklarens idé och som inte förlöser barnens nyfikenhet på att pröva sina egna vingar.
Idag ramlade jag på en ny blogg som drivs av Petra Jankov Picha och Hanna Kastås: App-o-Mama som finns inom bloggen Gadgette.
Det första jag såg var en nyanserad bild som målades upp av de appar som hade testats. Man såg fördelar, men ställde sig också undrande inför några saker. Det är dit vi behöver komma. Vi kan pröva, vi kan utbrista i ooh och aah, men vi måste också genomskåda det som för våra barn bort ifrån den entreprenöriella tanken. Det som inte tillåter barnen att pröva galna idéer och se om de faktiskt bär.
För det finns en hel del bra grejer. Grejer som kan användas utvecklande. Vi behöver hjälpa varandra att hitta dem.
Att träffas över nätet och samarbeta – det är nästan ett måste om man befinner sig på olika platser. Idag testade jag LiveMinutes. Och blev positivt överraskad.
Efter registrering startar man ett möte och bjuder in folk med den länk som skapas för själva mötet.
Därefter väljer man om man vill slå på mikrofon och webbkamera. För bättre kvalité kan man välja att prata genom Skype inuti Liveminutes. Man kan välja att ladda upp filer, att slå på whiteboarden för att skriva eller rita eller för att använda whiteboardfunktionen till de bilder och dokument som diskuteras. Vad som händer på skärmen under mötet registreras under knappen Preview Minutes. Programmet sköter anteckningarna.
Hur många man kan vara på ett möte vet jag inte, men det brukar alltid vara en högsta gräns. Hur som helst, Live Minutes verkar tillföra en del för dem som gillar att samarbeta.
Jag träffar många pedagoger runt om i landet. Det finns så mycket nyfikenhet och vilja att lära. Men det finns också, ibland, en vilja att få vara kvar i det man en gång lärde. ”Vi är inte där än” är ett uttryck som kan höras.
För drygt två år redan, när vår dotter var fyra år, gjorde min man och jag den här filmen till Ted x Stockholm där Richard Gatarski skulle prata. Frågan vi ställde för två år sedan är aktuell.
Lisa har börjat i första klass. Bara så ni vet. Hon är där nu.
Någon har kommenterat på dotterns och min nya blogg! Det gjorde att dottern skrev ett svar. Hurra på det!
Annars är det mest jag som har fått skriva. Förra året gjorde dottern en receptsamling i julklapp till hela släkten. Nu skriver hon mest rader med samma bokstav. Hon har börjat skolan. Men så igår, som fredagsmys, skrev hon och kusinen Bellmanhistorier på hans dator. Han går också i ettan och har fått känna på glädjen att arbeta med Att skriva sig till läsning.
Vill du kika in på vår piratblogg på www.piratensresa.wordpress.com och kanske spela dotterns spel, kanske skicka en kommentar; då kan du ha hjälpt en liten skaparkraft på traven. Stort tack från oss och piraten!
I går fick jag äntligen komma till toppen av Sverige. Eller kanske inte toppen precis, men väldigt långt upp. Till Piteå. Jag har inte så mycket koll på norra Sverige, måste jag erkänna. Den koll jag har, har jag skaffat mig på senare år, främst genom bloggvänner som Persilja, Ingela (som du ser här nedan och som jag nu fick träffa för första gången sedan vi lärde känna varandra på nätet för flera år sedan),
Anledningen till att jag faktiskt känner till en hel del om Piteå beror just på dessa som arbetar på CMit, Centrum för Media och IT, som servar skolor och förskolor i området. Deras arbete med film, med läs- och skrivutveckling och med IT i allmänhet är vida uppskattat runt om i landet. Piteå har blivit känt som en kommun som satsar på skolan. Kanske är det extra viktigt att satsa på utbildning av idag, där IT är en viktig del, när kommunen ligger lite avigt till. Inte vill man se folk flytta därifrån i framtiden? En skola som utbildar sina elever att bli världsmedborgare och att kunna delta i arbetslivet oavsett var man bor är viktigt. Det ska Piteå ha en eloge för. Jag hoppas kommunen inser hur viktig deras satsning på skolan är och att man fortsätter att arbeta i samma anda.
En av de andra föreläsarna, Veronica Grönte, var jag nära att slarva bort. Vi hade lite tid innan mässan drog igång och skulle iväg för att hitta lunch. Men innan dess ringde en reporter från Piteå-Tidningen och ville intervjua mig. Hon kom direkt från ett annat reportage i en potatisåker, vilket kändes jordnära och trevligt. Jag bad att få ta ett kort av henne och hon ställde snällt upp.
Sanna Eriksson
Artikeln blev nog bra. Jag har bara kunnat läsa början av den än eftersom jag inte har inloggning till deras nätversion. Artikeln hittas här.
Veronica, ja. På väg till lunchstället kom vi på att det inte var mycket tid över innan hon skulle upp på scen för att prata. Vi bad därför om att få våra hamburgare i en påse för att kunna ta med dem tillbaka. Jag hade full koll på var vi var och älgade iväg. Mot fel håll. En snäll brevbärare fick hjälpa oss: Stadshuset? Det är åt andra hållet. Ditåt. Säkert över en kilometer. Förvirrade svettades vi iväg i motsatt riktning och slog följe med självaste NE Skola, som visade sig ha full koll på läget, fastän han kom från Malmö. Det är skönt med institutioner man kan lita på! När Veronica drog igång sin föreläsning på utsatt tid märkes inget av min bortslarvning av henne. Inte en svettdroppe, inte ett kurr från magen, fastän att hon inte hade hunnit röra sin lunch. Det kallar jag närvaro.
Veronica Grönte har utvecklat Makete-metoden. Läs mer om den här. Hon menar att man kan få till språkutveckling i alla ämnen om man har fokus på berättelse. Elever stärks dessutom i sin självkänsla och motivation om de känner att de lyckas. Om de får till det. Och för att få till det behöver de få hjälp med hur man bygger upp en handling och en struktur. Det går alldeles utmärkt att ta avstamp i en film, för att se hur den är uppbyggd och sedan använda samma struktur när man skapar sin egen berättelse. Tyvärr är det nog ofta så att eleverna bara får ett ämne att skriva om och sedan lämnas de ganska ensamma. De ska ge respons på varandras texter, men de vet inte alltid riktigt hur. Men alla kan utvecklas, det är inte bara vissa som har så kallad fantasi, och det är vår uppgift som vuxna och pedagoger att hjälpa eleverna vidare.
Det var väldigt intressant att lyssna på Veronica och att själv få pröva på att bygga upp en handling. Att få hjälp att ta sig vidare. Samtidigt inser jag hur sällan det har skett under min egen skoltid. Sällan fick man höra: Nu verkar det som om handlingen är klar. Nu ska du nog sätta punkt. Istället har det vanliga varit: Skriv lite mer! Det är sällan en författare får den responsen, istället brukar det handla om att stryka och korta ner, att förklara på annat sätt och förtydliga. Aldrig bara Skriv lite mer.
Jag hann också lyssna på Anki Forsberg, en av läs- och skrivutvecklarna i Piteå, om hur man kan gå vidare med att Skriva sig till läsning. Intressant på många sätt. Att höra hur andra gör ger alltid näring till idéer och utveckling.
Stort tack till arrangörerna av NorrLär! Som ni har slitit för att få till ett så proffsigt upplägg! Sponsorer var ordnade, TeachMeet arrangerades och allt flöt på väldigt smidigt. Hoppas det kan bli ett återkommande event. Norrbotten är inte en bortgömd del av Sverige. Eller, det behöver inte vara det. Tack!
Vi har en blogg, dottern och jag. En alldeles ny piratblogg som handlar om geocaching, pirater och spännande äventyr. Följ med oss in på Piratens resa!
