För ett tag sedan skrev jag och bad er att inte bli oroliga om jag inte uppdaterade bloggen lika ofta som förr. Att jag fortfarande levde. Efter det har jag uppdaterat bloggen mer än på länge. Så kan det vara och det har hänt mig förr. Kanske är det så att om man sätter ord på något, blir man medveten om det. Och då vill man göra något åt det.
Det var bara det.
Rita en mes.
Så stod det i den nu nästan vuxne systersonens arbetsbok när han började skolan. Så han ritade en mes. En med stora öron och en tunga som stack ut.
Det blev fel.
Vi skrattar fortfarande åt det och tycker det var ganska gulligt. Han måste ha varit lite förbryllad över uppmaningen, men han gjorde som han blev tillsagd. Inte visste han att han skulle rita en fågel. Det stod ju inte det.
Barn försöker förstå sig på skolan och dess förväntningar. Ibland lyckas det och ibland inte. Vi vet att barnen inte kommer till skolan som oskrivna blad, ändå har vi ibland svårt att ta reda på vad de har för funderingar och vad vi kan bygga vidare på. Min andra systerson, som precis har stiftat bekantskap med läs- och skrivmysterierna och som jag fick tillåtelse att skriva om i förra inlägget, funderar på det där med att lära sig läsa:
Jo, jag vill lära mig läsa. Men varför får man inte det då? Vi håller bara på med bokstäver i skolan.
Så skriver han ett mejl till mig, denna gången själv. Han skriver ”hej” och skickar en blinkande muffins. Jag tror han är läsandet och skrivandet på spåren. Men han är det i ett sammanhang, ett som han själv skapar på sin fritid. Vad spännande att bygga vidare på det!
Bild: Dopey with Art Rage 2 av aaipodpics CC-licens BY NC SAMin systerson har skaffat mejl. Han är 6 år och glad. Nu kan han säga: ”Vänta, jag ska bara kolla min hotmail” och känna sig stor.
Jag fick äran att få ett av hans första mejl. Ja, hans mamma har skrivit, men orden är hans. Visst kan man märka glädjen över att han har fått ett nytt redskap för att kommunicera? Och att han har koll på nätsäkerhet? Det har han fått på panfu.se, onlinespelet för yngre barn där de kan träffa andra pandor under trevliga förhållanden.
När jag har hälsat på unga storskrivare i förskole- och förstaklasser har jag tydligt kunnat se de här glädjen. Den att få använda tekniska prylar för att kommunicera och för att kunna meddela sig. En liten en skriver ner vad den talande roboten på iPaden ska säga OCH SÅ SÄGER ROBOTEN DET!
Barn ska mötas där de är. Allt för många skuldbeläggs kring sin fascination för det tekniska, för de spännande onlinespelen och för det vi inte känner igen. Istället för att känna att de duger, att vi tar avstamp i det de kan och bygger vidare på det.
Ali Carr-Chellman pratar om det i sitt TED-talk. Bli inte genusnojiga i början. Hon har en poäng. Orkar ni inte se hela, titta 9:30 in i filmen. Där finns det viktigaste.
Och om någon undrar om jag har fått tillåtelse att publicera systersonens mejl, så kan jag lugna dig med att det har jag fått. From the person himself.
Det finns inga gränser för vad den här pojken känner inför sin nya kommunikationskanal. Han har högtflygande planer! Jag kan bara hoppas att han får lov att fortsätta ha dessa förväntningar och detta driv. Oj, där kom ännu ett mejl från honom. Fullt av roliga smileys, eller emicons. Måste fråga var han har laddat ner dem – här finns chans för en moster att lära mer!
IT-minister Anna-Karin Hatt hälsade till pedagogerna i min kommun idag. Det är lite wow över det. Nej, det är mycket wow över det!
Vi hade IT-mässa i eftermiddags där främst pedagoger visade och berättade om sitt arbete i klasserna. Och så kom Hans Renman och inledningstalade om en relevant skola av idag och imorgon. Han gjorde det bra, som alltid. Intressant att få höra om läget i Asien och utvecklingen i världen i stort. Folk i andra länder börjar titta på Utbildnings-Sverige och vill lära av oss. Vi har anledning att sträcka på oss och vilja utvecklas ännu mer.
Men. Han hade mage att klanka ner på namnet IT-mässa! Det gjorde han helt rätt i. Utbildningsmässa borde det ha hetat. Säger Utbildningsmamman, förlåt IT-mamman. Vi sysslar med utbildning där IT är en del som genomsyrar verksamheten, och inte är en grej i sig. Därför hade det varit coolt om utbildningsministern hade hälsat, men IT-ministern funkar bra, hon också.
Att det blir så mycket wow över det, beror på att det visar hur sociala medier ändrar vägarna för kommunikation. Igår upptäckte jag att hon, @annakarin_hatt , hade börjat följa mig på Twitter. Jag följde tillbaka och skrev en tweet till henne om att det vore roligt om hon kikade in i vår Twitterkanal #itmassan2011 eller vår Twinglykanal live.twingly.com/itmassan2011 och hälsade till pedagogerna nästa dag. Tänkte att hon kunde få se vad vi sysslar med för intressant. Och så gjorde hon det! Hon hälsade så här:
Om vi inte haft Twitter, då hade jag inte pratat med henne så lätt. Jag hade inte skickat ett mejl för att be om samma sak. Nu kan jag småprata med en minister.
Det är fullt möjligt. Det är wow.
Strunt samma om det inte är djupa samtal. Jag är inte rätt man att värdera djupheten i det. Kanske fick vår IT-minister inblick i något för henne okänt, något som hon blev nyfiken på. Kanske kände sig någon av våra pedagoger stärkt och stöttad i sitt arbete. Det räcker för mig.
Jag lämnar mässan stärkt. De pedagoger jag lyssnade på talade om vikten av engagemang hos eleverna. De visade hur eleverna kan utvecklas kreativt (Ni hittar webbsidor som de refererade till via samma länkar och hashtag på Twitter som jag skrev ovan). De talade om vikten av att inte stänga av kommentarsmöjligheter till elevernas arbeten som de lägger ut på nätet. Eleverna växer av feedback och av att veta att det de gör har betydelse för någon annan.
Precis som vi pedagoger. När sa du något uppmuntrande till din kollega senast? När gjorde jag det?
De där kringaktiviteterna som många barn och ungdomar sysslar med ihop med de spel de spelar – de är spännande.
Att se hur de deltar i forum, uppdaterar wikis med information om spelen, följer enstaka men för dem viktiga personer på Twitter (jo, det händer allt oftare), gör filmer som de lägger ut på YouTube och gör mycket mer; det är upplyftande. Frågar vi dem inte om detta, kan vi luras att tro att de ”är lata och bara sitter och spelar”. Vilket enligt mig inte alls är lathet, lika lite som att bygga med lego är det.
Idag hittade jag in till en lärare i England, Simon Widdowson, och kunde läsa om hur eleverna i hans klass arbetade med spelet Jules Verne’s Return to Mystery Island på iPad.
Läraren berättar om elevernas kreativitet när de ska försöka hitta på nya användningsområden för saker de hittar på den öde ön. Han berättar också om hur de tar avstamp i spelet för att skriva dikter, dagböcker, göra konstverk och röstinspelningar där de tränar att använda fullt av adjektiv. Nu senast fick barnen filma sig själva på ön. De hade en filmkamera och en så kallad greenscreen, och klippte sedan in miljön från spelet, så det såg ut som om de befann sig på själva ön. Medan de spelade in filmen läste de upp texten som rullade på en prompter; en sån där som nyhetsuppläsare har. Det hade kanske varit mer livfullt att tala fritt, men de fick öva sig på att skriva manus – inte helt fel det heller.
Ni kan se filmen och läsa om elevernas arbete här.
Läraren funderar om sina elever:
It was brilliant work by the children – children who are only in year 3 and 4. What will they be able to do by the time they reach Year 6? And (let’s hope they continue to have the same opportunities at secondary school) what will they be able to achieve by the time they complete their education?
Visst ger det hopp? Om en skola där man kan finna motivation. Där elever får vara producenter av kunskap och inte bara konsumenter. Där det inte är antingen eller, utan där det är lärande av idag. Både med spel och utan, men i en skön synk.
Jag laddade ner Jules Verne’s Return to Mystery Island och iPrompt Pro, båda gratis, till iPad. Funkar bra, förutom att jag har svårt att hitta mat till min svältande gubbe på den öde ön. Jag måste hitta ett sätt att få upp kokosnötterna som jag samlat in. Så svårt! Behöver någon att rådgöra med.
Utifrån kommande Lgr11 funderar jag på vad dessa elever kan tänkas ha fått hjälp att uppnå för förmågor. Jag hittar ett antal som jag själv tror jag kommer utveckla om jag fortsätter hjälpa min gubbe på ön, helst ihop med andra:
Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.
Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar.
Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.
Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.
Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.
Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.
Skolan verkar i en omgivning med många kunskapskällor. Strävan ska vara att skapa de bästa samlade betingelserna för elevernas bildning, tänkande och kunskapsutveckling.
Listan kan göras ännu längre. Tittar man in i det Centrala innehållet för engelska kan man helt klart hitta stöd för att använda spel i undervisningen. Det handlar om att arbeta med att förstå talad engelska, att själv tala, att uttrycka sig på olika sätt och komma i kontakt med olika sorters texter. Det står ingenstans att dessa texter enbart ska komma från läroboken.
Men är det inte för svårt? Det kan hända att det är. Eleverna brukar lösa det när de spelar spel hemma. De letar upp orden på tyda.se, de frågar och de lär. Texten som blir uppläst i spelet finns även att få nedskriven, så det borde underlätta. Det går, jag är helt säker på det. Och orden är användbara: shore, deserted, sailor, heavy, wave, beach. Bra uttryck: I’m being watched, I’m gonna find something to eat, What a stange noise! I’m sure I saw someone up there! Ah, där fick vi med see, saw, seen.
Om någon undrar, skulle jag kunna berätta att Today I collected a coconut, a sandstone and some worms. Imperfekt. But I need something to help me open the coconut! Om jag söker efter hjälp på Internet hittar jag information om hur det kan gå till och hur jag kan göra en coconut-smoothie. Där fick vi in några av punkterna i Hem- och konsumentkunskap i kommande Lgr11. Vi kan jämföra priser, vi kan prata hygien och vi kan följa recept. Och vi kan uppleva det centrala innehållet Måltidens betydelse för gemenskap. Vi kan uppnå syftet:
Undervisningen ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar sin initiativförmåga och kreativitet vid matlagning, skapande av måltider och andra uppgifter i hemmet.
Vi kan göra det om det passar. Sedan kan vi gå in på andra ämnen och se hur de kan samverka. Det är fullt möjligt. Lgr 11 kommer funka. I en relevant skola. Jag är övertygad om det. Det här är bara ett utkast till en pedagogisk planering. Den kräver involverade elever och en djupdykning i styrdokumenten. Men jag börjar spåna så här och hoppas vi kan våga spåna högt och tillsammans.
Fiero. Flow.
Ord som behövs. De finns hos dem som spelar onlinespel, så kallade massively multiplayer online role-playing games (MMORPG); de som träffar kompisar via nätet och planerar raids tillsammans med andra. Fiero är en slags lyckokänsla, en känsla av stolthet över att klara något. Flow är en slags våg, ett flöde, där man känner att man åker med. Framåt mot nya höjder.
World of Warcraft av adactio CC: BY
I onlinespel står man inte still. Man gäspar inte. Man gör inte samma saker om och om igen när man vill vidare. För vidare vill man. När man får lov att utveckla en inre motivation som föds ur att få feedback på det man gör. Inte bara en slutgiltig bedömning. Man är en del av en episk berättelse i ett globalt nätverk. Och detta får många av spelarna att bidra med vad de vet i egna YouTube-filmer. Det får dem att på egen hand skriva tips om spelen i wikis och bloggar.
Jane McGonigal är speldesigner och VD för Games Research & Development på Institute for the Future i Kalifornien. Hon sysslar enligt henne själv med att göra onlinespel som ska förbättra världen och att hjälpa till att lösa världsproblem. Det är inga dåliga grejer. Särskilt har hon specialiserat sig på att hjälpa till att lösa problem så som hunger, fattigdom och klimatfrågor. Hon arbetar också som med att ta reda på vilka förmågor vi kan tänkas behöva i framtiden. Jag deltog en liten vända i ett av hennes spel; Evoke, och fick där uppleva ett fragment av det jag börjar ana att många onlinespelare känner. I spelet förbättrade jag mig när det gällde innovation, motivation, courage och andra bra förmågor. Jag fick feedback på det jag uträttade och började känna en viss tillhörighet med något större som låg utanför mig själv. Med andra.
McGonigal som nyligen kom ut med boken Reality is Broken, Why Games Make Us Better and How They Can Change the World, menar att det är dags att få in dessa känslor av fiero och flow i världen idag. Annars riskerar vi ett massuttåg till spelvärlden. Ungdomarna säger tack och hej. De drar.
Vad ska vi göra? Jo, vi kan använda oss av det vi kan lära av spelvärden och skapa en känsla av samhörighet även här. En känsla av att ingå i ett globalt nätverk. En känsla av att vara viktig och uträtta saker som är avgörande för någon annan. En känsla av att kunna bidra.
Får eleverna det i skolan?
Lgr11 ger mig hopp. Man kan deppa ihop över allt som ska hinnas med i det Centrala innehållet, men jag väljer att se möjligheterna. Skolverket själva har varit tydliga ifråga att allt inte kan ägnas lika mycket tid, att man måste arbeta ämnesövergripande och dra nytta av varandra och att man får lov att lägga olika mycket krut på olika saker. Bara man uppnår de förmågor som beskrivs i styrdokumenten.
Eva Leffler, fil.dr. i pedagogiskt arbete, Umeå universitet, om nya läroplanen:
Det handlar alltså om ett lärande där eleven tillåts ta risker, får vara kreativ, nyskapande och handlingskraftig, får samarbeta och använda sig av nätverk och att kunna se möjligheter istället för problem.
Jag skulle kunna kyssa den kvinnan!
Vare sig vi använder onlinespel i skolan eller inte, ska det entreprenöriella lärandet in. Ett nytt sätt att se på saker. Elevers spelande på fritiden blir angeläget för oss i skolan. Inte bara på rasten utan också på lektionerna. Jag menar inte att man ska sätta spel i händerna på eleverna och tro att det löser allt. Vissa spel kan funka, andra inte. Men vi kan sätta in det i ett större sammanhang. Sagotemat behöver inte handla om Törnrosa. Enbart. Det finns en annan värld som kan knytas samman med det vi känner som värld. Elever kan göra skärminspelningar och berätta vad de uppnår i spelen. De kan använda sina kunskaper och komma vidare. De kan använda sig av nätverk och ta lärandet utanför klassrummets väggar. Lgr11 har plats för det. I högsta grad.
Men ska vi låta eleverna våga ta risker, måste vi själva förhålla oss till risker. Att inte vara rädda för att inte alltid ha alla svar. Leffler säger vidare:
Man brukar prata om en maktförskjutning mellan lärare och elev. Det handlar inte om att läraren ska abdikera som lärare eller som vuxen i klassrummet utan det handlar om att eleven ska ha makten över sitt lärande: att eleven känner att han eller hon lär för sin skull och inte för att tillfredsställa läraren.
Läraren är otroligt viktig. Eleven likaså. Visst är det hoppfullt?
Jag klurar vidare på detta.