Björn Jeffrey från Toca Boca (Tack för rättelsen, Björn!) berättade idag på Webcoast om spel för barn utvecklade för iPad och iPhone .
I AppStore finns en massa flash cards- och, faktiskt, muffinsprogram. Väldigt många. Man ville därför utveckla något som drog nytta av iPadens och iPhonens alla fördelar, vilket inte alla appar gör i dagsläget.
Jag tycker tanken är väldigt intressant. Särskilt som jag igår fick träffa en mängd pedagoger som berättade om hur iPads används i förskolor och skolor runt om i landet. Joachim Thornström har berättat om mötet utifrån Twitterflödet, så jag länkar tacksamt till det. Det var otroligt inspirerande att ta del av allt. En lärare från min kommun och jag fick också chans att berätta om vad som händer hos oss. Men trots alla goda idéer var det något som gnagde i mig: ibland fascineras vi så av tekniken att vi inte funderar på vad vi vill uppnå med det vi gör. Lek-och-lär-program ses fortfarande som ”the thing” som garanterar lärande. Jag är inte säker på att det stämmer med verkligheten. Många av dessa spel är inte utvecklade av pedagoger. De är gjorda för att ge applåder för rätt svar. Behaviorismen, brukar vi vara ganska överens om, är en förlegad pedagogik. Som pedagog kan man konservera ett tänk att rätt och fel är det enda som gäller, men jag vill vidare. Man kan också tro att de där applåderna som man får när man gör rätt i spel är det som gör spelet fängslande. Det är ju feedback och feedback är bra. Men. Jag tror vi missar något. Feedback är att veta var man befinner sig i spelet och vad man behöver göra för att gå vidare. En applåd är inte det som är motorn. Inte enligt bland annat Jane McGonigal som studerat vad människor som spelar upplever.
Det vi pratade om på den diskussionssession jag höll i här på Webcoast, var just hur vi kan dra nytta av den känsla av samhörighet gamers kan ha. Hur kan vi se att man vill vidare och kan lära nytt? Att man får prova olika strategier? Ett misslyckande är inte farligt; det gör att man får fortsätta vara i den spännande värld man har hamnat i. Man får prova att göra något på ett annorlunda sätt och man kan lära sig att se att man kan utvecklas. Det handlar inte om rätt och fel och belöningar i form av applåder. Jag vet att barn kan bli glada av dessa applåder. De kan gilla sådana spel. Men som Jesper Juul säger, det betyder inte att vi ska forma barnen efter det synsättet. Det finns annat vi kan dra nytta av utifrån vad människor kan uppleva i spel. Låt oss som pedgoger inte rycka första bästa halmstrå – det är min önskan.
Så tillbaka till Toca Boca. Björn Jeffery berättade om tanken bakom utvecklandet av spelen. Han menar att spelutvecklarna inte får fastna i att göra spel där barnet ska sitta ensam och spela. Det finns istället massor av möjligheter att låta barn samarbeta och vara kreativa. Han berättade att när de funderar ut nya appar, tittar de på hur lek går till. Leksaker skapar ofta öppna användningsområden och man tittade därför på hur populära leksaker fungerar.
Lek kan vara väldigt aktivt, man kan hoppa, springa o.s.v. Man kan också utveckla sin fanatsi. Lek kan utveckla förmågan att konstruera saker. Att skapa är också lek. Man menar även att lärande lek, så kallad styrd rätt-och-fel-svar-lek, är en sort lek. Man lär sig lekens regler och måste följa dem. Barn tycker om alla desa typer av lek – men olika mycket och i olika perioder. Därför ville man göra produkter som stimulerade allt detta. Men i App Store finns nästan enbart spel som definieras som lärande lek med rätt och fel-tänk, inte det som stimulerar fantasi och kreativitet. Och det är ett problem som man försöker göra något åt. Man har sett att både killar och tjejer gillar de spel man utvecklar och försöker att inte uppmuntra att göra dem för killar eller tjejer, utan att alla ska kunna känna att de kan använda dem.. De kan samlas med sina nallar och leka saftkalas. Det är något som förenar.
First there were blocks, then there was lego. Now there are apps.
Sundbox Summit
Vad kommer härnäst?
- Jeffrey menar att vi får se allt mer touch screens till sådant vi inte trodde man kunde använda det till.
- ”Ipod Touch-effekt” till fler saker. Ipod Touch var en musikspelare, men används mer till spel. Saker kommer att användas till sådant vi inte tänkte från början.
Det låter spännande.
Det jag skrivit här är, som alltid, mina egna ord och det jag menar. Men genom att skriva “Jag är med och tävlar om Bineros grymma “surfplatta” är jag med i en av Webcoast sponsorers tävling. Så därför gör jag det. Jag har aldrig någonsin stått på en surfplatta, utan bara surfat i cyberspace. Men det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta. Även jag kan utvecklas, eller som det också heter, levla. Sköna tanke.
