5-åringen ser på Lilla Aktuellt där de berättar att det finns ett parti som inte vill att vem som helst ska få komma in i vårt land. Bara vissa. Om de har rätt hudfärg.
Några dagar senare har hon funderat:
Om inte alla får komma hit blir dom ju ledsna. Och tänk om inte grannarnas kusiner från USA får komma, då kan vi ju inte leka!
Jag förstår inte riktigt, kopplar inte till TV-programmet. Men hon fortsätter:
Jag ska göra en skylt. En som säger att alla får komma hit, så man vet att vi bor i ett land som vill det.
Jo, hennes pappa brukar knåpa med Skyltat.se, så hon har koll på vikten av bra skyltar.
Så ritar hon sin skylt på datorn med fingret och säger:
Den ska vara på Internet så alla ser.
Okej.
Den där blomman, den är misstänkt lik… partiet som jag inte ska rösta på. Och visst fattar man vad den betyder?
Rösta när det är dags. Så världen får bli lite vackrare. En aning rikare på kärlek.
Bra resurser för matte och fysik kan vara knepiga att hitta på nätet. Men i Knotebooks verkar det mesta vara möjligt.
Här finns material och förklaringar, videoklipp och uträkningar – allt uppbyggt av användarna. Eftersom materialet går under Creative Commons-licens är det bara att ta, hänvisa och att bidra själv. Klipp och klistra, dela, hjälp.
Sajten är på engelska, men jag testade om å, ä och ö fungerar och det gjorde det. Bra!
Så det går att skriva på svenska, bädda in YouTube-klipp, ta delar från andra som är på engelska och göra det till sitt eget. Matte och fysik på nätet, lätt åtkomligt för alla i klassen. Vill man inte hålla reda på ännu en inloggning kan man koppla ihop sin Twitter eller Facebook med kontot. Och för att titta utan att bidra behöver man ingen inloggning. Men varför inte låta eleverna själva bidra med förklaringar som hjälp till andra? På riktigt-förklaringar.
Här får du mer kött på benen om vad det hela handlar om:
Uppdaterat: Kindenberg la upp en grej om människokroppen. Programmet var visst lite buggigt, men det blev bra! Kolla in.
Jag testar spel som är tänkta att vara ett stöd i undervisningen. Och då menar jag inte spel där man klickar och får höra någon säga ”rätt” eller ”fel” hela tiden. Jag menar spel som liknar dem många spelar hemma, och som för handlingen framåt. Där man lär sig saker medan man spelar och där man interagerar med andra.
I Heritage Key kan man resa tillbaka i tiden och hjälpa till att resa stenarna i Stonehenge. Eller så kan man antingen besöka Maya-kulturen eller människorna som levde i Egypten för länge sedan. Man skapar sin avatar, går in i teleporten och tar sig dit. Inget visum, inget tjafs.
Heritage Key är inte bara ett spel utan till spelet finns också podcasts, bloggar, twitterflöden och andra kanaler där man kan lära sig mer om histora. Precis som det brukar finnas till de onlinespel många spelar hemma.
Jag kollade in Stonehenge och fick äntligen se hur det gick till att resa stenarna. Tungt, ja, men lärorikt. Ett hopklipp av vad jag gjorde där kan ni se här:
Jag tänker mig sådana här spel som en del av undervisningen. Inte att man lämnar eleverna helt och hållet själva med spelandet, utan att man gör något tillsammans av det. Fakta från olika håll kollas upp, man upplever, diskuterar och sätter saker och ting i samband. Läraren är viktig i sådana sammanhang. Han eller hon för lärandet vidare.
Engelskan kan visserligen vara svår, men erfarenheten säger att eleverna är mästare på att luska ut saker och ting om de verkligen vill veta. Historia och språkundervisning på en gång. Ser man vad de klarar på fritiden när många av dem spelar, är det ofta mer än vad man kan ana som händer där.
Jag vet att utbildningsföretag funderar på om de ska utveckla spel för svenska skolan, men att många är osäkra på om skolan verkligen vill ha det. Man vet att eleverna lär sig när de är engagerade, men efterfrågas inte spel, vågar man inte satsa på det. Synd. Det kan vi göra något åt, vi som jobbar inom skolan.
Förväntar vi oss stordåd av eleverna, är chansen större att det är stordåd de åstadkommer.
Sommarlovet är slut. Det betyder redovisning i form av ”Mitt sommarlov”. Eller? I fler och fler klassrum avskaffar man detta för att ingen ska behöva känna att man måste klämma fram massa saker som man har gjort. Det är svårt för den som ingenting har gjort. Anne-Marie Körling har ett tips på vad man kan göra istället – hur man kan få barnen att berätta om.. Ja läs själva.
För det är ju det, barn behöver få berätta. Om de vill. Vi får inte bli rädda för att fråga, inte vara rädda för att visa oss intresserade. Så många barn går till skolan utan att känna att det de gör där hemma är värdefullt.
En värld hemma, en annan i skolan. Har vi en aning?
Kan det vara så att barnen känner på sig vad som är bra att ha gjort på sommarlovet och inte? Jag tänker på killen som började i förskoleklass och där läraren frågade vad han tyckte om att göra hemma. Han svarade: ”Spela data!” Läraren såg inte så glad ut, utan frågade genast: ”Ja, men om du inte spelar data, vad gör du då?”
Som om det inte var okej. Inga frågor om vilka spel det var, hur de gick till eller annat som han hade kunnat berätta massor om.
Jag vill berätta. Det gör jag med bilder och tipsar samtidigt om två tjänster – en för bildspel och en för collage.
På Photoshow.com kan man göra bildspel med musik, text och stickers. I gratisversionen har man inte så mycket att välja på, men det funkar.
En annan tjänst för att visa bilder är Photovisi. Där blir det fasta collage av bilderna och det finns en mängd olika bakgrunder att välja mellan.
I somras besökte jag The Blue School på Manhattan i New York – skolan som säger:
Our mission is to cultivate creative, joyful and compassionate inquirers who use courageous and innovative thinking to build a harmonious and sustainable world.
Hans Renman, Business Creatives Sweden, som tidigare hade varit där, introducerade mig för rektor Brad Choyt och så blev jag inbjuden att komma dit när jag ändå var i krokarna på semester.
Brad Choyt i ett av klassrummen. Eftersom skolan snart skulle flytta till nya lokaler var mycket av materialet nedpackat.
Brad berättade om verksamheten som riktar sig till yngre barn, men som kommer byggas ut i takt med att barnen blir äldre och sedan omfatta det som har sin motsvarighet i vår grundskola. Han berättade om hur skolan startats av The Blue Man Group. Ni vet de där blåa människorna som bankar på rör och sånt.
De har sin teater inte långt därifrån och deras egna barn går på skolan. Kreativitet är viktigt för gruppen och det var därför de startade en skola som skulle ta vara på det.
Vad är det då som är speciellt med skolan? Inget som borde vara speciellt, kan man tycka, men det lärarna gör är att lyssna noga och klura ut vad som intresserar barnen. De vill verkligen ta vara på barnens drivkraft och engagemang. Sedan bygger man undervisningen utifrån det. Alla barn kan utveckla lärandet och i Vygotskij-anda hjälper lärarna barnen vidare. Kursplanerna anpassas efter vad lärarna upptäcker i barngrupperna.
Brad förklarade att han vill att lärarna ska misslyckas ibland. Jag frågade lite undrande varför.
– Om de inte misslyckas någon gång betyder det att de inte har vågat prova.
Rätt och fel-tanken har inte fått fäste på skolan. Kreativiteten har. Jag gillar! Och så frågar jag vidare om allt och inget.
Sedan frågar jag typiska skolfrågor. Sådana som jag vet att det pratas om i många lärarrum. Hur får lärarna tid? Krävs det inte väldigt mycket av dem?
Brad tittar en aning oförstående på mig.
Vi kräver mycket av våra lärare. Det ingår i deras jobb att jobba hårt. Och de har ett långt sommarlov.
Så berättar han om arbetsglädjen. Att många av lärarna är artister, konstnärer och har pedagogisk utbildning. Vi hejar på lärare på väg åt olika håll tillsammans med några elever. Sommarskolan här är i full gång, precis som på så många andra ställen i New York. Vänligheten flödar, man småpratar, frågar vad som är på gång, ger uppmuntrande ord och går vidare. Det märks att det här är en skola där man trivs. Det känns så.
Ljusrummet – rummet dit man får gå när man behöver. Bara för att få vara.
Jag får vara med när några av de yngre barnen har högläsning. Läraren väver in samtal med barnen i läsningen, lyssnar på deras frågor och leder in dem på sådant som de nappar på. ”Kanske vi också skulle prova att…?”, ”Vad tror ni om det?”
Sedan ger de sig ut på en Upptäcka-staden-vandring, men innan de går ber Brad barnen tala om för honom om skulpturerna har vuxit något sedan sist och barnen lovar att ta reda på det.
Sedan sätter vi oss på kuddarna på golvet i hans skrubb, rektorsexpeditionen, och pratar vidare. Om det kreativa, om hur mycket lättare man lär sig om man är intresserad, om man blir tagen på allvar, blir lyssnad på. Om varför skolan finns. Läs gärna mer om skolans tankar här.
Jag lämnar mötet lycklig. Smiter in i den öppna trädgården, The Creative Little Garden, som ligger på en tvärgata inte långt därifrån. Samlar intrycken där i hammaocken och lyssnar på vattnet som porlar. Kontakten med skolan slutar inte där. Möten leder vidare, människor som tänker tillsammans kan skapa något ihop. Det är fint. Nu vill jag förvalta det väl.
