11-åringen har lockat in mig i fördärvet.
Vi spelar Diner Dash på iPaden ibland på kvällarna och det är helstressigt!
Jag håller på att gå in i väggen.
Medan sonen steker, skär grönsaker och sköter köket måste jag placera gäster, ta upp beställningar, lämna beställningarna, servera, ta betalt, plocka undan disk och se till att nya gäster får plats. DET ÄR ASJOBBIGT!
Gästerna blir arga för att jag inte hinner med och lämnar restaurangen i vredesmod.
Jag missar vad som står på tur att göra, springer runt som en skållad råtta och hafsar runt med allt och inget på en gång. Då och då rycker sonen ut och hjälper mig med beställningarna fastän han har ett kök att sköta. Han fixar biffen.
Varför berättar jag det här? För att säga att min son är extra duktig? Nej, han är nog inte duktigare än många andra 11-åringar. Men han har övat. Han har spelat dataspel en hel del. Och han har en förmåga som jag avundas.
När han sköter restaurangen får ingen vänta för länge. Han gör allt metodiskt och snabbt och det rullar på med en väldig fart. Ändå har vi spelat just det här spelet ungefär lika länge. Han har inte tjuvtränat.
Och jag suger.
Vad är det barn och ungdomar övar när de spelar spel? Jag har skrivit om aktiviterna runt omkring spelen förut och vad man kan lära sig av dem, men vad lär man sig av själva spelandet? Kanske att vara metodisk och att tänka vilka konsekvenser det får om jag gör en sak på ett visst sätt. Att inte stressa upp sig. Att helt enkelt fixa biffen. Helbra förmågor. Sonen ser inte ens svettig ut. Själv är jag nära infarkt.
När vi sitter där och sköter vår restaurang pratar vi hela tiden. Jag kvider nog mest av all stress, men annars pratar vi oavbrutet. Så som många spelande barn gör när de sitter bredvid varandra. Det är socialt.
En mamma berättade för mig om en kille som ringde på dörren hemma hos dem och frågade om det gick att leka med sonen: ”Men idag får jag inte spela dataspel, bara vanliga spel”.
Varför då? Är det mer social att kasta en tärning jämfört med att klicka på en mus eller att dra med fingret på en skärm? Allvarligt, jag undrar.
Nä, nu ska jag säga något som låter helfint och som är politiskt korrekt: ”Jag har inte tid att sitta här vid datorn:”
Jag har en restaurang att sköta.
