Idag är det en speciell dag. 12-åringen blir 13 och får byta namn till 13-åringen. Själv utvecklas, transformeras och uppgraderas(?!) jag likt en Pokémon jag till tonårsmorsa – väldigt märkligt och spännande.

Jag blir alltid lite känslosam när våra barn fyller år (Ja, det är våra barn, inte mina, och mannen transformeras till tonårsfarsa idag, men det får han själv blogga om). Det är bara det att det är så rasande stort att få barn. Och det är så rasande stort att få vara med och se dem bli äldre.

Jag ska inte gå in på några detaljer om den där natten för tretton år sedan när jag funderade på hur jag skulle kunna be någon kollega att ta min rastvakt på rasten för att det gjorde så ont i ryggen – samma natt som jag ringde sjukhuset och talade om för dem att jag inte kunde föda just den dagen för jag skulle ju bjuda barnen på hejdå-glass. (Andhämtning). Jag ringde inte för att säga just det, men.. ni förstår. En lärare har barn lite här och var att se till. Det är sånt jag kommer ihåg en sån här dag.

Fast allra, allra mest kommer jag ihåg det lilla knytet som låg där bredvid mig senare på kvällen. En varm liten plirande ekorrunge som var mitt barn. Idag är han en gänglig tonåring. Det är märkligt och underbart.