Det började med en banan. Eller det kanske började med att jag kände mig krasslig? Iallafall, igår låg jag på sängen och hade uschligt ont i halsen. Somnade titt som tätt och vaknade av att 3-åringen hoppade på mig samtidigt som hon åt en banan. ”Läs för mig!” hojtade hon och hoppade lite extra i sängen. Efter några halvhjärtade försök att protestera, läste jag sedan snällt boken. Då upptäckte jag det. Bananen hon hade hållit var borta. Efter lite letande hittade jag den under mig själv – mosad. Fort upp, av med brallorna, ner i tvättstugan, skölja, gnugga, gnugga. Det var då jag kände något i byxfickan – min mobiltelefon. Arghhhh! Nu blev det fart på nytt. Torka mobil, dela det som kunde delas i småbitar och leta upp en varm plats i huset. Alla element är kalla så här års, så var är det varmt? På spisen. Just det. På med ugnen, pris ske gud att vi inte valde induktionshäll så att vi istället har en småfarligt varm häll när något är på. Sprid ut delarna och låt dem ligga där tills fukten har försvunnit. Sakta ser jag fukten krypa ut i displayen för att sedan försvinna. Provringa – japp den funkar! Hurrey! Det verkar till och med som om det konstiga metalliska ljudet som fanns där innan detta hände, och som kanske uppstod när jag råkade lägga mobilen farligt nära ett utspillt ägg, har försvunnit.
Hela händelsen skyller jag på mitt halsont. Hade jag inte varit så drowsy hade jag haft full koll på allt. Idag åkte jag några mil för att få svart på vitt att det är synd om mig, men det blev inte ens en klapp på axeln. ”Nej, du har inte halsfluss. Proverna visar ingenting.” Så nu försöker jag på egen hand att övertyga min familj om att jag behöver ta det lugnt. Sjuksköterskan sa faktiskt att det kunde vara bra att vila, det hörde jag alldeles tydligt. Hörseln är det ännu inget fel på.
