Det här blogginlägget är lite utanför det jag brukar skriva. Lite mer personligt. Men jag behöver en skrivyta för det jag vill skriva och så får det vara.
Jag råkade hamna mitt upp i någons sorg idag när jag körde från fritids där jag hämtat 6-åringen. En sorg som jag inte trodde fanns.
I det regnvåta mörkret letade sig bilens strålkastarljus till en liten, liten katt som rörde på sig, ryckte och slutligen blev helt stilla. En annan bil körde just därifrån och föraren visste antagligen inte att han eller hon just avslutat någons liv.
Jag är inte särskilt ömsint när det gäller djur, tycker mest de är lite hårigt jobbiga, men nu stannade jag bilen och klev ur. Tänkte att här kan man ju inte ligga och dö utan att någon bryr sig. Katten hade halsband och tillhörde någon. Någon som borde få veta.
Samtidigt kom det en annan mamma som var på språng till fritids och även hon stannade till. Sedan gav hon sig iväg för att ringa på i trappuppgången intill och höra sig för om någon kände någon som ägde katten.
Under tiden hände det märkliga. En annan katt kom ut ur skogsdungen, stirrade på kattungen på vägen och närmade sig som om han smög på en mus eller fågel. Försiktigt, försiktigt kom han närmare, tittade på blodet som rann, höll upp ena tassen som för att kanske rygga tillbaka, men närmade sig på nytt.
Trots att jag gick fram för att se hur jag skulle kunna flytta den ännu varma kroppen, stannade katten kvar. Även om jag skrämde den visade den det inte utan fortsatte att söka kattungens blick. Som om den väntade på att få se ett livstecken.
Så hördes det. En klagosång. Katten som letade efter livstecken kved.
Det hela var så märkligt. En katt som sörjer sin vän. Så höll det på ett långt tag och fortsatte även sedan ägaren dykt upp. Hon berättade att de två katterna alltid hängde ihop.
Jag trodde inte att djur kunde visa känslor på det sättet. Visst vet jag att de har känslor, men inte så. Inte på det viset. Jag har mest sett dem som, förlåt, objekt. Som något som är. Inte som känner. Men det där kvidandet ringer i fortfarande i mina öron.
Det var bara det jag vill skriva. Ikväll lärde jag mig något nytt. Det var upplevelsebaserat.
