Det här blogginlägget är lite utanför det jag brukar skriva. Lite mer personligt. Men jag behöver en skrivyta för det jag vill skriva och så får det vara.
Jag råkade hamna mitt upp i någons sorg idag när jag körde från fritids där jag hämtat 6-åringen. En sorg som jag inte trodde fanns.
I det regnvåta mörkret letade sig bilens strålkastarljus till en liten, liten katt som rörde på sig, ryckte och slutligen blev helt stilla. En annan bil körde just därifrån och föraren visste antagligen inte att han eller hon just avslutat någons liv.
Jag är inte särskilt ömsint när det gäller djur, tycker mest de är lite hårigt jobbiga, men nu stannade jag bilen och klev ur. Tänkte att här kan man ju inte ligga och dö utan att någon bryr sig. Katten hade halsband och tillhörde någon. Någon som borde få veta.
Samtidigt kom det en annan mamma som var på språng till fritids och även hon stannade till. Sedan gav hon sig iväg för att ringa på i trappuppgången intill och höra sig för om någon kände någon som ägde katten.
Under tiden hände det märkliga. En annan katt kom ut ur skogsdungen, stirrade på kattungen på vägen och närmade sig som om han smög på en mus eller fågel. Försiktigt, försiktigt kom han närmare, tittade på blodet som rann, höll upp ena tassen som för att kanske rygga tillbaka, men närmade sig på nytt.
Trots att jag gick fram för att se hur jag skulle kunna flytta den ännu varma kroppen, stannade katten kvar. Även om jag skrämde den visade den det inte utan fortsatte att söka kattungens blick. Som om den väntade på att få se ett livstecken.
Så hördes det. En klagosång. Katten som letade efter livstecken kved.
Det hela var så märkligt. En katt som sörjer sin vän. Så höll det på ett långt tag och fortsatte även sedan ägaren dykt upp. Hon berättade att de två katterna alltid hängde ihop.
Jag trodde inte att djur kunde visa känslor på det sättet. Visst vet jag att de har känslor, men inte så. Inte på det viset. Jag har mest sett dem som, förlåt, objekt. Som något som är. Inte som känner. Men det där kvidandet ringer i fortfarande i mina öron.
Det var bara det jag vill skriva. Ikväll lärde jag mig något nytt. Det var upplevelsebaserat.
Tack för att du delade med dig!
Åh…ryser. Stackars ensamma katten 🙁
🙂
Din kommentar Johi hamnade i listan för att godkännas. Så smileyn skrevs till Joachim innan jag hunnit klicka approve på din. Till dig säger jag något mer i stil med, ja det var trist. Hans sörjande vän höll honom dock sällskap.
Viktig upplevelse, oerhört starkt- tack för att du skrev utanför ramarna…det känns som innanför!
Tack Ulrika, för kommentar och för att du är.
Och jag gråter en tår…. Så otroligt rörande och sorgligt. Och vackert på något vis.
Min hund, som gick bort i november för två år sedan, kunde sörja, nästan gråta. När han hittade döda djur, särskilt fåglar, visade han mig med en huvudnick åt det håll där det döda djuret fanns. Han guidade mig fram till djuret, satte sig bredvid och såg alldeles, alldeles sorgsen ut. Tittade på mig, tittade på djuret. Han blev inte gladare av att jag begravde djuret, men han gick alltid med på att vi gick hem när det var gjort.
/ Yvonne
Jag har lyssnat på ett sto vars fölunge dog endast några timmar gammal. Hon tjöt, hon skrek,ett helt dygn. Den sorgen var större än hon kunde bära. Djur har känslor och vår respekt för djur borde vara större. Jag är förvånad över att du inte visste. Djuren har mycket att ge oss människor bland annat att visa hänsyn och omtanke och respekt för varandra. Du kan inte slå ett djur och sedan betraktas som en bra ledare. Du måste bevisa att du är en bra ledare genom positiv förstärkning. Sedan blir du ständigt ifrågasatt som ledare precis som i människornas värld.
Hej på er alla som kommenterar. Det är helt ok, Elisabeth, att du blir förvånad över att jag inte kände till graden av sorg som djur kan visa. Jag har inte alla erfarenheter. Här berättade jag om hur jag lärde mig något som var nytt för mig.
Så kan det vara.