Vi stannade vid en monter, min vän och jag, och tittade på en text på en T-shirt som hängde där.
Från glosor till globalisering stod det. Jag fastnade för ordet globalisering och fotade med min kamera. Vännen sa: ”Det där tycker jag inte riktigt om. Måste det vara en motsättning mellan glosor och globalisering? Orden är ju viktiga.” Jag såg hennes poäng och funderade lite till på innebörden och var beredd att omvärdera vad jag först hade tyckt verkade vara bra.
Vi frågade en dam i montern vad de menade och berättade att vi inte riktigt höll med. Hon såg lätt förskräckt ut, som om hon hade gjort fel. Men vi sa att vi var glada för att citatet hade gett oss en pedagogisk diskussion. Damen såg lättad ut.
Jag undrar om vi är så rädda för att göra fel i skolans värld att vi inte vågar kasta oss utför ibland. Prova våra tankar. Tänk om vi tycker fel? Tänk om någon inte håller med? Tänk om vi får kritik? Men är det inte just då, när vi vågar prova, som utveckling föds? När vi provar en osäker väg och ser att den faktiskt håller eller kanske inte gör det. Båda sakerna ger erfarenhet. När Microsoft bjöd in innovativa lärare från hela världen för ett tag sedan talade de om just detta. Att våga prova. ”Av 100 idéer kan en vara bra. Då måste man våga misslyckas 99 gånger för att hitta den sak som fungerar” (Fritt återgivet av mig). Google har som affärsidé att de anställda lägger 20 procent av sin arbetstid på att fundera kring och utveckla egna idéer. Det var så Gmail föddes. Kreativitet kräver att man vågar misslyckas. Att man vågar prova om det bär utan att vara rädd.
Jag funderar kring detta, eftersom jag i mina möten med människor från andra delar av Sverige märker att fler och fler känner sig osäkra på vad andra ska tycka om det de gör. Pedagogiska diskussioner med positiv inriktning tystas. ”Jag vill inte att just du pratar pedagogik i lärarrummet” hade en mycket utvecklingsbenägen och positiv lärare fått höra från sin chef. Någon annan berättade om att personalen inte fick lov att umgås på fritiden eftersom chefen inte ville det. Jag känner inte igen detta i min kommun, tack och lov, men jag blir tankfull och står lätt oförstående bredvid. Så undrar jag om jag kan skriva detta? Är mina tankar farliga? Jag vill ha utveckling – för barnens bästa. Jag vill stångas och nötas och hitta vad som är bra för dem. Inte för att täcka in något revir, inte för att trampa någon på tårna, men för att barnen behöver en skola som utvecklas. Samhället utvecklas i racerfart. Skolan har inte tid att inte hänga med. Som tur är skapas fler och fler positiva mötesplatser på nätet som vill ha utveckling. Jag tror på skolans framtid och jag tror att vi är inne i en övergångstid när vi pedagoger har svårt att hitta våra roller. Om ett antal år har vi kommit förbi det här stadiet och kan se tillbaka lite förundrade men på ett positivt sätt. Det är vad jag tror. Inte var väl det så farligt tänkt?
Jag läste det snarare som att det är tänkt att finnas ett ”allt” först. Då blir sentensen snarare en morot till och en inspiration för denna viktiga yrkeskår.
Huskorset, hej! Vad roligt att du är här! Ja, du har rätt – så kan man också läsa det. Inspiration är viktigt, så texten är kanske bra. Jag funderar vidare.
Jadu… Det okända kan ju också uppfattas som kritik mot det invanda arbetssättet. Som att ”det gamla” inte är fint nog eller bra nog. Alltså intar man försvarsposition och de som har en ny tanke de vill prova vågar inte uttala den av rädsla för att stöta sig med de äldre och rutinerade. Kan det vara så? Jag tror att utvecklingen av skolan och de metoder vi använder skulle behöva avdramatiseras ganska mycket. Det ena behöver inte utesluta det andra. Glosor _och_ globalisering med andra ord 🙂
Vi kanske inte ska tänka i form av kritik då vi möter nytt. Det nya föds ur det gamla. En felsägning blir en rolig historia, en felgjord sak fungerar som något annat, en fantasi kan bli realitet om man får spåna tillräckligt länge. Jag tycker det är synd att vi ställer oss så kritiska. Vi borde vänta in varandras tankar istället för att sätta oss till doms över dem. Jag är med dig It-mamman. Anne-marie
Jag blir alldeles förfärad över det du skriver om. Vad är det för ett maktmissbruk. Det har ju gått alldeles för långt om man lägger sig i vilka personalen träffar privat!
Jag hoppas verkligen inte att jag får stöta på ngt liknade själv, jag skulle ha mycket svårt att inte ge svar på tal i en sådan situation. Diskussion är en sak men maktmissbruk, det är en helt annan sak!
Ja tänk vad viktigt det är att ha ett klimat i skolan där det är tillåtet att göra både succé och fiasko. Får det inte finnas fiaskon blir det nog inga succéer heller. Och vilken makt en rektor har att sätta normer för klimatet! Hade nöjet att få framföra åsikter om detta för rektorer och universitetsfolk från hela norra regionen häromveckan.
För att komma vidare i en possitiv bemärkelse måste det finnas ett tillåtande klimat. Man måste våga prova. Våga att förutsättningslöst testa tankar och ideér. Vi lär som vi lever sa Bodil Jönsson som tänker om lärandet. Tänk så hemskt om hon inte skulle få berätta och föreläsa om det. Om hon och andra inte skulle få testa sina tankar tillsammans med andra. Hur skulle vi någonsin kunna möta den nya tiden då?
Inte prata pedagogik i lärarrummet?? Som om jag och din man inte skulle få prata journalistik, läkare inte diskutera nya behandlingsmetoder, bilmekar inte få tipsa varandra om nya smidiga tryckluftsverktyg och advokater inte få dryfta rättspraxis?? Och – hvadfalls – inte ”få” träffa kolleger på fritiden?? Vad är det för gallimatias????
Kreativitet är det viktigaste för varje organisation som vill utvecklas, och väl värd att avsätta arbetstid på. Och utveckling i det här sammanhanget är samma sak som att cykla: antingen går det framåt eller så ramlar man omkull.
Alla ovanstående kommentatorer, jag läser era kommentarer med glädje. Ni engagerar er och tycker och tänker. Just därför låter ni inte saker och ting stå still – ni är med och får det att hända.
”Vad ska man kunna det här för?” är ju en vanlig fråga. Det tycker jag den där tröjtexten är ett svar på. Utan glosor blir det ju bara body language. Och frustration.
Cecila, ja så kan det också vara.