För cirka 20 år sedan misslyckades min man med en sockerkaka. Han har inte bakat sedan dess. Jo, nu ljuger jag, för han bakade faktiskt ganska nyligen. Men det tog alltså ungefär 20 år att repa mod. Det som hände då för länge sedan var att han körde smeten i en mixer, petade ner en degspade under tiden smeten vispades runt och gjorde på så vis en smet med strimlad degspade i. Självkänslan åkte samtidigt ner på noll.

Idag packade vi upp en ny mixer. Blank och fin står den där redo att användas. Mannen läser recept och lägger upp planer för kulinariska mästerverk. Han har hämtat sig, med andra ord.

Jag tänker på alla elever som städigt får känna på hur det är att misslyckas. Som bedöms utifrån vad de inte kan istället från utifrån vad de kan. Som möter ogillande när de inte klarar att utföra vad de förväntas kunna, istället för att möta någon som uppskattar vad de faktiskt kan.  Som inte möter en vuxen som kan visa på att ett misslyckande inte är ett misslyckande, utan ett sätt att utvecklas – att lära sig. Jag tänker på alla som tappar sugen för att det blir fel. Det får så allvarliga konsekvenser. Vem kan lära sig något när självförtroendet är i botten?

Om en ganska vanlig man kan tappa självförtroendet så pass mycket så att han inte bakar på 20 år, bara för att en degspade strimlas, vilka konsekvenser får då ett misslyckande i skolan för en liten elev?

Jag funderar vidare och ser fram emot att få känna några goda dofter från köket…