Hela landet sörjde en noshörningsunge som hette Nelson
De följde hans dödskamp
och media bevakade
Den 20 februari 1995 dog han
Hela landet sörjde
Jag sörjde min pappa
Och sket i Nelson
Jag erkänner
Det var tyst i media
Den 19 februari 1995 dog han
Och fattades mig
I mitt minne lever han idag alldeles extra
Men han fattas mig fortfarande
alldeles, alldeles väldigt
Konstigt att inte världen stannar upp när någon så viktig som ens pappa dör. Skickar en varm kram,
Anna
Kram!
En kram från mig.
Snubblade in till dig och vill såklart skicka en värmande kram till dig!
Tack! Fint att ni vågar säga något här – det är inte alla som vågar det när man pratar om något känsligt. Så stort tack!
han finns ju därute nånstans-visst känner du det? han spanar på er.
Jag minns den massmediala upphaussningen av Nelson men minns inte att jag sörjde.
Kramar!
Och du vet till och med namnet på ogräset! Impad! ;D (ang kommentaren hos mig)
Mm…jag har varit nära att mista min pappa en gång och jag insåg då att jag skulle klara av att leva vidare …jag trodde inte det innan…det är bara det att jag inte vet HUR jag kommer att leva vidare då…
STOR kram!!
Hej på er kära vänner som vågar!
Marie, man vet inte hur, men det går, fast inte alltid så bra. Ibland bättre och ibland riktigt bra. Sorgen är randig som A-M Körling sa. Ett bra uttryck!
Men du, Nelson var mitt i Estonia också. Jag sörjde helt plötsligt Nelson med sådan kraft då, precis som om jag behövde koppla ifrån det smärtsamma med min mamma, och Nelson blev en liten minisorg mitt i alltsammans, och du, sörj din pappa på det där vackra sättet som man sörjer då man saknar någon viktig. Det tycker jag är fint. En helt ofarlig sorg. Jag talar ibland med min mamma, hon skrattar ibland så att jag hör henne och jag vet exakt vad hon skulle säga… är inte det märkligt. Kram min vän, Anne-Marie
Anne-Marie, ibland behöver man sörja tillsammans med andra som med Nelson, med Estonia. Jag sörjde alldeles väldigt vid Estoniakatastrofen utan att jag visste något om din mamma. Hade jag inte varit mitt uppe i något hade jag säkert sörjt Nelson också. Det är viktigt att få göra det.
Vi har våra nära och kära nära både du och jag fast att alla inte är nära rent fysiskt. Kram vännen!
Detsamma. Vi sörjer enskilt men kollektivt. A-M
Så är det. Kram igen!