Jag välkomnar sociala medier. Bloggar, wikis, mikrobloggar och allt vad som finns. Jag tror att ett givande och tagande leder till högre kunskap än om var och en sitter och sliter ensam. Men..
Vi måste lära oss att använda dem rätt. Och det gör vi bara om vi provar och pratar om hur vi vill använda dem. Ett slags sociala medier-netikett.
Är det OK att din rektor kontaktar dig per telefon på helgen och ställer en jobbrelaterad fråga? Ber dig fixa något? Vad skulle du tycka om det? Fundera en stund.
Om din rektor ställer samma fråga på Facebook eller Twitter – är det OK? Visst, du kanske jobbar en lördag, men du bestämmer över din tid och vill kunna koppla av när du vill. När du inte har schemalagd arbetstid vill du bestämma över din tid. För om vi alltid kan bli kontaktade i fråga om jobbet – hur länge dröjer det då innan vi går in i den där väggen?
Fundera nu ett steg till. Ställer du själv jobbrelaterade frågor till dina kollegor en lördagkväll? Kräver du att de ska koppla på jobbtänket när som helst? Då har du ansvar i att väggen närmar sig någon.
Allmänna frågor som kastas ut på Twitter – no problems. Den som vill kan ta tag i tråden och hjälpa till. Men att avkräva någon att tänka jobb när den har bestämt sig för att slösurfa på facebook för att umgås med sina vänner – det är inte OK. Bara för att det är lätt att ta kontakt, får vi inte sluta tänka på andras situation.
Så tänker jag. Hur tänker du?
Jag bad två PIM-examinatorer fixa det sista inför veckans examinationstillfälle innan helgens slut. Per SMS en lördagförmiddag. (Jag hade dock påmint dem två ggr i veckan som gick…)
Jag tog emot ett samtal i eftermiddags (sön) där jag blev ombedd att skriva ett relativt långt mejl, och gjorde det.
Men… man kan inte kräva att andra ska arbeta när de är lediga. Men snällt fråga, måste väl vara OK?
Jag har inget emot att få mailet men jag tar mig friheten att själv välja när jag vill svara.
Mobiltelefon tar jag dock alltid på helger och kvällar om det är jobb. Det kan ju vara akut.
Mail, tweets eller facebook-wallposts kan man ju läsa och avgöra sen hur man ska göra eller hur akut de tär.
Gränsen mellan arbete och fritid suddas ut. Det måste fungera åt båda hållen om det ska bli hållbart, dvs att vi får mer frihet under ansvar på arbetstid men att arbetstiden kanske inte alltid kommer vara förlagd till vardagar 9-17.
Det finns både bra och dåligt med detta, man måste ha mycket integritet och bestämma när man jobbar och när man är ledig, göra som Petra och välja bort att svara ibland.
Man väljer väl själv när man är tillgänglig/har tid att jobba. Några gränser har jag aldrig upprätthållit och det är en förutsättning för att få flyt i tillvaron – det funkar bara om det är ”ömsesidigt”.
Jag tänker precis så som du. Jag skulle inte vilja ha ett mail en ledig dag, det skulle ställas ett osynligt krav på mig att göra något åt det. Jag har tidigare i mitt liv varit i den där väggen, det var väldigt jobbigt och där hamnar jag inte igen. Därför är jag väldigt tjatig om min egen tid. Jag vill hålla länge.
Har sjålv arbetat med e-learning i fem år har märkt att arbetsgivaren har en tendens att räkna med att du arbetar mer än 100 % oavsett hur mycket du tar betalt…var rädd om dig själv…det är ingen som tackar dig för att du arbetar 130% tro mig de kommer kräva 140 %….
Jag tänker väl ungefär så här att det skall nog mycket till innan jag har min rektor som vän på Facebook, för att börja med (vilket förstås delvis beror på att jag numera inte använder Facebook, alltför mycket brus). Twitter – och bloggar i allmänhet – fungerar annorlunda för att själva kärnan i all publicistisk verksamhet är just att det man publicerar faktiskt är publikt.
Sociala medier bygger starkt på publika inlägg men nu börjar vi användare fundera över hur man skall göra för att ’få vara i fred’ någon gång också. Snacka om att pendeln svänger tillbaka! Kanske är det ett sunt fenomen?
Bloggar – både traditionella sådana och mikrovarianter – är i grunden av typen publik ’en-till-många’-kommunikation där mottagarna har möjlighet att lämna feedback. E-post är helt en annan femma, i regel en-till-en och definitivt inte publik! Att det sedan rent tekniskt är ganska lätt att tjuvlyssna e-posttrafiken är ett faktum som vi kanske alla borde ha i åtanke lite oftare.
Självfallet kan man aldrig gardera sig mot att chefen (eller faktiskt vem som helst) använder digitala kommunikationskanaler för att försöka ta kontakt, oavsett tiden på dygnet eller kanske t.om. när man har semester, hemska tanke! Detta ser jag inte som ett problem – mobiltelefonen tycker jag är ganska lätt att stänga av, jobbmejl spar jag till jobbet och samma gäller eventuella jobbtrevare genom sociala medier.
Tänk om det framöver endast är de riktigt förmögna som har råd att alls vara offline?
Klart intressanta tankar..! Ur min synvinkel är det självklart helt ok att be någon om om något när som helst, bara om man använder sig av ett medium där mottagaren inte tvingas agera på det på en gång – som t.ex. chat och telefon gör.
Men det är ju skillnad på att säga ”kan du göra det här?” och ”kan du göra det här NU?”.
Så om någon ber mig om en jobbsak en lördag kväll via t.ex. ett facebookmeddelande, då kan jag ju välja att parkera det på en av mina listor och göra det ungefär just nu, en måndag morgon 🙂
Nya medier
Sociala medier innebär att man som enskild person exponerar sig på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. En gång i tiden pratade min farmor om telefonen på ungefär samma sätt vi idag talar om e-post. Det är fullt naturligt att det blir på det sättet eftersom den handlar om person-till-person kommunikation.
Jag tycker att man till att börja med måste bena upp vad som är direktmeddelanden och vad som är av mer publik art. Det som är publikt ställer inga andra krav än de som du själv ställer på dig som person. Svara om och när du vill och försök att ha så mycket personlig integritet att det är du som styr kommunikationsförloppet, efter de förutsättningar som råder för stunden.
När det kommer till direktmeddelanden (Twitter DM, e-postmeddelanden, telefonsamtal, chat och liknande tjänster) blir det hela lite mer komplicerat, eller rättare sagt så kan det bli lite mer komplicerat om man inte själv styr hur och när kommunikationen skall ske.
Till att börja med så måste man se till sig själv som person. Arbetar man som frilansande konsult kanske man inte störs av att ta en femminutare på söndagseftermiddagen när man är ute och går med familjen. Arbetar man som ekonomiassistent, 8-17, på ett företag sedan 30 år tillbaka kanske man inte har lust att diskutera fakturaunderlag på söndagspromenaden. Arbetets art, vänkretsens beteende, typ av kommunikation och personlig läggning måste få styra hur var och en skall hantera sin kommunikation.
Jag svarar exempelvis inte i telefon när jag äter, lika lite som jag vill bli avbruten i ett samtal mellan fyra ögon. Det är ett beslut jag har tagit och det undanröjer stressfaktorer vid middagsbordet på ett sätt som passar mig bra. Vill någon annan svara i telefonen under måltiden så är det okej, för det är troligtvis det som passar den personen bäst, men försvinn ur min direkta närhet och låt mig få fortsätta med måltiden i lugn och ro.
Så som jag upplever det så är det oftast ovanan vid de nya kommunikationskanalerna, bristen på regelverk från arbetsplatsen och rädslan för att inte hänga med och visa sig allert som ligger till grund för en hel grupp av nya stressfaktorer i livet.
Det gäller då att kommunicera regelverk såväl på arbetsplatsen som i mer privata vänkretsar (bekantskapskrets, klubbar man är medlem i etcetera). Finns inte viljan eller respekten hos de människor man lever sitt liv tillsammans med skall man värna om sin egen hälsa och helt enkelt ställa sig utanför kommunikationskanaler som skapar en personlig stress.
Exempel
Ringer jag till en grundskola, i egenskap av förälder, kommer jag med all säkerhet få svaret att det är okej att jag ringer till mitt barns lärare fram till klockan 17 på vardagar.
Redan här har vi ett redan existerande regelverk som direkt avspeglar sig på hur en rektor, eller lärare, skall sköta kommunikationen med sina kollegor. Det finns lärare som gärna svarar på föräldrarnas e-post på helger och kvällar och för den läraren råder kanske ett lite annorlunda regelverk. Ord som dynamik och hänsyn blir allt viktigare ju mer vi exponerar oss och blottar vår tid. En sak som är helt klar är att vi alla i framtiden i större eller mindre grad måste vara beredda på att vara lite mer tillgängliga för vår omgivning, privat eller arbetsrelaterat, än vad vi varit tidigare.
För att upprätthålla en jämnvikt i livet måste man då se till att varje enskild människa också får ett friare arbetsliv med utökade flextider och kanske mer resultatbaserade system. Låt oss säga att en heltidsanställning i framtiden inte innebär att man arbetar åtta till fem, fem dagar i veckan. En heltidsanställning kanske innebär att man utför ett bestämt arbete för en viss summa pengar (så som konsulter har arbetat under mycket lång tid enligt fastprisförfarande). Men detta är ett helt annat ämne.
Förändringar
Vi lever i en tämligen omogen kommunkationsvärld där utvecklingen går extremt fort. Det vi idag hanterar som olika elektroniska kommunikationskanaler kommer inom en mycket snar framtid flyta ihop till en mer luddig elektronisk kommunikationskanal. Vi kommer läsa twitter, e-post, ha videosamtal och röstsamtal, länksamlingar och trådar till höger och vänster (som denna kommentar) i någon form av samlat gränssnitt. Detta ger oss helt nya förutsättningar för hur kommunikationen skall skötas, både på gott och ont.
Det spelar ingen roll om din chef eller surgrannen ser att du är aktiv i någon eller några kommunikationskanaler. Det skall alltid vara du, personligen, som styr över hur du vill disponera din tid och tillgänglighet. Naturligtvis skall vi alla följa det regelverk som finns eller som du kommer att skapa tillsammans med vänner, arbetsgivare och kollegor inom en snar framtid.
Mille M
Vilken bra reflektion och naturligtvis har du rätt. En del av problemet ligger nog i att det sociala beteendet riskerar att bli lika gränstlös som tillgängligheten av internet är. Lägg till den mer postmoderna inställningen till det…alla ser saker och ting som de själva vill det..och är samtidigt livrädda för att gränssättningar ska vara normaliserande! Dessvärre tror även jag att det skulle till lite sociala spelregler både här och där och det gäller inte bara på nätet. Trots människans högt utvecklade intellekt (?) så är det i stora drag vår förmåga att skapa sociala spelregler (som inkluderar vår förmåga till samarbete) som i första hand utmärker oss från övriga arter….
Helintressanta kommentarer! Tack för att ni tar er tid att skriva!
Jag håller isär min jobbmejl och min privata mejl, så där kan jag själv bestämma när jag vill jobba eller inte. Problemet blir när man har många jobbkontakter på sociala medier och många som vill ha hjälp av en. Man kan välja att vänta med att svara, men hjärnan sätter ändå igång att försöka ta itu med det personen vill ha hjälp med. Man får nog lära sig att vara rakare i vad man vill och säga ifrån. För de allra flesta kontakter man har via sociala medier är väldigt, väldigt bra.
Jag har inte min rektor eller mina närmaste arbetskamrater, föräldrar eller elever på FB, där är min något privata sfär, och visst kan det hända att det slinker in något som har med jobbet att göra, men väldigt ovanligt, och då väljer jag det själv. På Twitter finns min rektor pga att jag och en bloggvän tyckte att rektorn skulle pröva. Det tycker jag är kul och önskar att fler rektorer skulle Twittra/blogga.
Min rektor ringer inte på helger, däremot kan rektor skicka mail till min jobbmail. Jag avgör själv om jag vill svara eller inte (jo jag jobbar ibland även fast det är helg och jo, jag vet att man inte ska göra det)! Men jobbmailet måste jag öppna på separat ställe, så det är inget som av en slump trillar över mig.
Sen har jag en helt privat blogg, där jag inte skriver in något som har med jobbet att göra och jag är helt anonym. Ingen som på något sätt har med mitt jobb att göra vet om bloggens existens. Där skriver jag djupa tankar om livet….. Så det är lätt att välja vad som ska vara privat och inte. Trevlig helg
Trevlig helg på dig med! Vad nyfiken jag blir på din privata blogg… Men du väljer själv om du vill läcka adressen till mig. =)
http://mackan-anamcara.blogspot.com/
Hej IT mamman jag har lagt dig till min länk då jag tycker att du skriver intressant.