Att skriva sig till läsning och vikten av pedagogik

Skriva sig till läsning drar fram som en stormvind över landet. Jag tittar nyfiket på och har själv varit med att dra igång arbetssättet i min kommun. Jag har sett lusten och glädjen hos eleverna.

Men samtidigt ställer jag mig lite frågande till det hela som ett helt nytt fenomen. Som om det vore en ”grej” ingen vill missa. Det är som om många nu kastar sig in i något utan att reflektera över själva kärnan i lärandet: hur eleverna faktiskt lär. Metoden blir viktigare än allt annat. Fundamentet man vilar sina tankar på verkar ostadigt för en del men stadigare för andra, för visst finns det de som grundar vad de gör i en pedagogik som de kan ta ansvar för. Självklart.

Så missförstå mig inte, jag har jobbat med att låta elever skriva sig till läsning sedan 1993. Då tyckte många att det var konstigt. Jag valde att arbeta så i kombination med andra sätt efter att ha haft fantastiska pedagoger på min lärarutbildning, bland annat Inger Björneloo och Maj Björk. De som visade hur barn ofta närmar sig krumelurer genom att själva pröva. Om de tillåts. Inte med fördel i ensamhet utan med en stöttande vuxen. De som visade på hur mycket som händer i barns språkliga medvetande om barnen själva får smaka på orden och bokstäverna inne i sitt huvud och pröva att skriva dem. Hur mycket enklare det är att göra så än att uttyda vad någon annan har skrivit. I själva prövandet och smakandet på orden genereras sedan en förståelse för att uttyda text som andra har skrivit. Man känner igen de där bokstäverna som man själv har vänt och vridit på. Därför skrev mina elever från dag 1. Jag grabbade sällan pennan och skrev åt dem som i LTG-metoden (läsning på talets grund). Det var de som skulle lära.

Du som har barn i din närhet har kanske märkt att om barn får tillåtelse och uppmuntran så skriver de gärna själva hemliga små meddelanden på papperslappar som strös omkring. Bokstäverna hamnar ibland bak och fram, vilket inte är konstigare för barnet än att en stol kan ställas åt olika håll och fortfarande vara en stol. Det blir tokgalet ibland, men det är en början till att treva sig in i skriftspråket.

Vem kan svara på den här kluriga gåtan?

De barn som börjar årskurs ett och skriver siffror och bokstäver på rad efter rad, kommer också att vända på bokstäverna ibland. Trots att man kunde skriva bokstaven K åt rätt håll förra veckan och nu har gått vidare till bokstaven G. Det kommer att hända. Och det är inte farligt. I takt med att man använder språket mer kommer man att skriva bokstaven åt rätt håll. När man är 15 år kan man se tillbaka på tiden i årskurs ett och se att det som såg ut som misstag då, var ett steg att lära sig nytt. Risken är att om man skriver bokstav på bokstav i rader men aldrig hamnar i de spännande äventyren redan i början av sin skolgång, då tappar man några av barnen längs vägen. Motivationen tryter. Var det så här det vara att börja skolan? ”Jag trodde man skulle få lära sig läsa och skriva, inte jobba med bokstäver!” Bokstäver som man dessutom ofta har jobbat med i förskolekalss. En bokstav i en vecka. Sedan en ny.

När datorn eller pekplattan kommer in i skolan finns det flera positiva effekter.

Otroligt viktigt! Annars kan ju katten dö..

Barnen skriver ofta längre texter än de orkar knåpa ihop med pennan. De både ljudar och ser helord. Tangenterna visar versaler men när man trycker på tangenten H så kan man få se h som gemen. Det ger ett visuellt stöd som en del barn kan behöva.

I den allmänna debatten om pekplattor, datorer och om Att skriva sig till läsning är bra eller inte, skulle jag vilja att vi lyfte blicken en aning. Tittar på hur barnen lär. Upptäcka att de lär olika men att man som pedagog kan locka fram och leka fram lärande som både utvecklar och är motiverande. Ett barn kan rita och skriva bokstäver, ord och rafflande sagor på papper eller på pekplatta. Får hon eller han dessutom skriva gåtor vid datorn eller gåtor på papper så utvecklas förmågan att även läsa vad andra har skrivit. Att vara språkligt aktiv och inte bara konsumera språk som andra har producerat är framgångsrikt i lärandet av just språk. Under min vidareutbildning i svenska som andraspråk läste vi många referenser till studier som visade det (Gibbons m.fl.). Skriftspråk är ett nytt språk för barn som växer upp.

Om man inte diskuterar språkforskning och studier av hur elever närmar sig både läsning och skrivning, tror jag vi kommer att se en negativ trend. Tyvärr. Om vi bara frågar efter första bästa gratisapp till pekplattan eller var länken finns till skojigaste programmet, då riskerar vi att inte se när 60-talspedagogiken ramlar över oss igen. Applåderna när man skrev TÅG på pekplattan eller datorn blir plötsligt helt fantastiskt för en pedagog. Samtidigt kanske vi fnyser åt Äppel-, Päppel-böckerna där man också skriver TÅG, NOS och RIS i korsord och på rader vid bilder. Jag vill att vi ska se vad som händer. Var vilar vår pedagogik? Är det Skinners tankar om rätt och fel och betingelse av beteende  som är förhärskande, ja då tar vi ansvar för det. Men om vi säger oss grunda vår pedagogik i till exempel Vygotskijs sociokulturella lärande, då tar vi ansvar för det. Tittar vi på vår läroplan kan vi se att den drar mycket mer åt Vygotskij än åt Skinner.

Jag menar att det finns fantastiskt mycket bra som man kan använda en pekplatta eller dator till, särskilt när man börjar läsa och skriva. Men jag tror att samma prylar också kan användas för att skolifiera eleverna in i ett rätt- och feltänk som gör att de sedan inte får svängrum att vara kreativa. När man börjar tala om entreprenörskap och ”tänk utanför boxen”, då är det inte alltid så lätt. Inte om skolan inte har hjälpt eleverna vidare i att våga tänka kreativt. Jag skulle verkligen vilja veta hur applåderingsapparna påverkar våra elever i det långa loppet. Kan det vara så att om man istället använder de kreativa appar och verktyg som tekniken kan ge, kan vi då få elever som vågar ta ut svängarna i sitt lärande? Eller vågar vi inte få sådana elever i våra klassrum? Jag vet att det är provocerande att säga så, men jag tror vi behöver fundera på det på allvar.

Jag önskar att elever får använda digital teknik, att de får måla och kladda på papper, leka, hamra på tangentbord, skriva med och tugga på penna, rita och skriva på pekplatta och vara allmänt produktiva i sitt lärande. Jag önskar dem det. Jag önskar att vi pratar pedagogik och utifrån det vågar se alla möjligheter men även svårigheter som vi som skickliga pedagoger kan lösa.

Jag tror på att skriva sig till läsning. Jag tror också på att läsa sig till skrivning. Jag tror på att ju fler möjligheter vi ger barnen desto lättare hittar vi vad som utvecklar var och en. Jag tror att barn lär väldigt olika och att vi nu kan låta våra elever verkligen få tillgång till 100 språk istället för ett fåtal. Att de inte bara får skriva samma bokstav på rad efter rad för att det passar läraren bäst att låta eleverna göra så.  Jag välkomnar att skriva sig till läsning äntligen har kommit i ropet. Konstigt att det skulle ta så lång tid. Låt oss nu göra något bra av det och verkligen titta på hur barnen lär. Låt oss prata varför och inte bara hur. Då kan vi ta vara på alla möjligheter som finns.

Anteckningar från spaning på föräldrar
Share

11 reaktioner på ”Att skriva sig till läsning och vikten av pedagogik

  1. Intressanta tankar! Som förälder till bland annat en femåring kan jag konstatera att hon verkligen skrivit sig till läsandet och i hennes specifika fall med början i det digitala skrivandet; baserat på hennes egen lust. I första hand inte med pedagogiska appar utan genom nåt så enkelt som sms och Skypechattar mellan mammas och pappas iPhones, datorer och iPads. Allt med grund i hennes egen vilja att kommunicera med oss och hennes upptäckarglädje allt eftersom ord och bokstäver föll på plats. Från hennes och våra namn till andra namn i vår närhet. Vi har aldrig drillat alfabetet med henne. Tillslut; i fyraårsåldern hamnade hon framför ett lära-läsa/skrivaspel på dator som utgick från ljudande av bokstäver i grupper om fyra och fyra för att skriva enkla ord för fysiska föremål i bilden och inom kort började hon helt på egen hand skriva ord med penna och papper. Hon visste ju hur bokstäverna såg ut och kunde ljuda sig till även komplexa ord med hyfsad stavning. Sen har läsningen kommit efteråt och det är tuffare för henne än att skriva sagor på egen hand. Men nu, lagom inför skolstarten i höst läser hon läsalättsagor på egen hand i sängen och har nästan helt knäckt läskoden. Det har minst sagt varit en häftig resa att ha fått följa med på.

  2. Ja du vet ju vad jag tycker i det här ämnet. Jag har också jobbat med ”skriva sig till läsning” sedan början av 90-talet. Till en början gjorde jag det i särskolan, vilket gav de eleverna en chans att lyckas med skrivning och läsning på ett sätt som förbluffade reselärarna från ”riktiga” särskolan som besökte och bevakade vår lilla filial med jämna mellanrum.

    Du vet också att jag inte riktigt gillar den där förkortningen som antyder att det hela handlar mest om tangentbordet, för det gör det inte. Jag tycker också att det finns ”profeter” inom området som fått både beröm och kritik lite oförtjänt. Det finns många som burit budskapet om en förnyad läs-och skrivundervisning (eller läs- och skrivtillägnandeprocessvägledning kanske…) där språkutvecklande arbetssätt ligger som grund för själva färdigheten, bl.a. Liberg.

    Därför blir jag så glad när Erika Lövgren skriver i sin blogg om arbetssättet ”Det är ett förhållningssätt till lärande som präglas av demokrati, och som ger varje elev möjlighet att utveckla och använda hela sin förmåga”. Det är det som är det väsentliga, inte om man använder traditionella eller digitala verktyg, även om de senare ger det kreativa skrivandet, och fler skrivande barn helt andra möjligheter.

    När det gäller apparna och rätt-eller-fel-datorprogrammen för skolan så finns det en hel del skräp och en del användbart för anpassad färdighetsträning. Man måste vara medveten om att det i många fall handlar om digitaliserade övningsböcker. Sådana kan ha sitt berättingande och vara bra ibland, i synnerhet som alternativ till en söndersuddad bok med samma uppgifter och samma mängd uppgifter till alla barn. Men det är inte de här produkterna som är framtidens lärande, inte heller de digitala läromedlen hur gärna producenterna än önskar det.

  3. Tack för ett intressant, tydligt och konstruktivt inlägg! Jag gillar framförallt när du skriver att vi måste ta ansvar för de grundpremisser vi säger oss helga.

    Jag anser att vi lärare behöver prata mer om detta – liksom vara tydliga när amatörer och/eller politiker försöker gå in och peta i vår professionella bedömning vilka metoder som behövs och fungerar. Det måste alltid finnas en pedagogisk och didaktisk tanke bakom för att bli bra.

  4. Impinerande välskrivet, intressant, bra och klokt. Kommer att bli en klassiker. Hur bra som helst helt enkelt 🙂 Tack

  5. Tack! Tar till mig allt 🙂 viktigt med fokus på vilka förmågor vi ska skapa utvecklingsmöjligheter för 🙂 vad det är för skillnad på vampyrer och lärare kan jag dock inte komma på….. Anade jag förresten en egen uppfinning av ske-ljudsbokstav?

  6. Våra F-1:or som provar på detta arbetssätt detta läsår skriver jättemycket. De skriver spontana lappar i leken, viktiga meddelanden om att det är ”sirkos klåkan tre” på fritids och att ”tyst tyst inge skrik här vi läsär härinä” och annat. Man bllir alldeles varmglad inuti när man ser det.

    Och skillnaden mellan de två, den hoppas jag finns trots att de först nämnda har blivit betydligt mer populära än de var förr.

  7. Tack för ett väldigt intressant och aktuellt ämne. Kan inte annat än att hålla med dig i dina spännande tankar. Alla som ngn gång har sett ett barn framför datorn eller paddan när de tar sin första steg till att bli skribenter, glädjen av att det finns mottagare till deras texter, leken med orden, det kompetenta med att de vet om att bokstäver kan skrivas på många olika sätt, fram och baklänges och ändå så står ordet där och kan läsas av andra mm. Alla som har fått vara en del av det måste då också kunna förstå hur det känns när lusten försvinner, när alla inneboende ideer man har till skrivande ”dödas” av att allt mäste bli riktigt och rätt, blyertspenna och sudd, radat papper och penna. När det blir viktigare än innehållet och mina tankar-då är vi pedagoger ute på hal is tycker jag.

  8. Så kloka ord! Vi måste hjälpas åt att bevaka det som verkligen sker när barn berättar, skriver och läser. Det finns fällor i ”metoder” och det är alltför lätt att hamna där, så tack för att du tänker högt!

  9. Oj! Jag har ingen notifikation på mejlen om kommentarer, så jag blev både förvånad och glad när jag gick in här och fick se att så många hade lämnat spår. Och så klokt ni kommenterar. Tar till mig vad var och en skriver. Och blir glad av att höra era anektoder om barn som erövrar skriftspråket.
    Håller med om att Erica Lövgrens inlägg om att barnen ska få använda hela sin förmåga är urviktigt. Det är det det handlar om, att få utvecklas fullt ut. Demokrati – ja så är det!
    Vad roligt, Helena, att du upptäckte att det var en egenuppfunnen sje-ljudsbokstav! Det är just sådant som är spännande att upptäcka och bygga vidare på. Men jag vet faktiskt inte heller vad det är för skillnad på vampyrer och lärare.. Hoppas det finns någon! 🙂 Skribenten har själv inte svaret, vilket är ganska roligt med tanke på att vi ofta frågar det vi vet. Tänk att fråga det man inte vet.

Kommentarer inaktiverade.