När jag var nio år skrev min pappa en bok. Den skulle sedan komma att följas av andra böcker. Men just där och då tyckte jag att det var coolt.

Jag följde pappas skrivande och lyssnade halvintresserat på de berättelser han kom hem med efter någon av alla otaliga vandringar på fjället som han skrev om, Bredfjället i Bohuslän. Historier som folk på fjället hade berättat. Jag tyckte det var läskigt med hunden som någon bussade på honom. Jag lyssnade när han pratade med vännen Stefan Edman i telefon om miljö, levnadsöden, Bredfjället eller vad det nu var de pratade om. Jag tittade på när han satt och tänkte med blocket och pennan i hand. En vän som såg hans anteckningsblock tittade på det och sa: ”Jahaa, han stenograferar!” Men det gjorde han inte. Han hade bara en ovanligt ful handstil. Ungefär som jag.

Jag minns också när den första boklådan kom. Vi öppnade, tittade och luktade. Det var stort.

Men just då var jag för liten för att läsa om gamla tider med behållning. Och sedan kom tonåren. När jag var drygt 20 dog pappa. Det var tungt. Jag vet att jag förutom saknaden av honom som pappa också tänkte på hur onödigt det var att allt det pappa visste försvann. Han kunde så gott som varje fågelläte, han visste varför blommorna växte just där de gjorde och varför de försvann från tidigare växtplatser. Han kunde namnen på blommorna som man kan namnen på vänner och han hade kunskap att förstå sammanhangen. Pappas kunskap kan ingen faktatext i världen ersätta. (Här vill jag göra ett överrumplat instick och slå ett slag för den djupare förståelse vi kan få om vi arbetar med på-riktigt-uppgifter i skolan, istället för att bara lära oss att slå i böcker, söka på internet, lära fakta och tro att det räcker att sammanfatta dem i en upprapning. Det kan det nämligen aldrig göra.)

Där och då, när pappa dog, orkade jag inte läsa hans böcker mer än i korta bitar. Det blev för tungt.

I helgen var det så dags för två utställningar om just Bredfjället på Bohusläns Museum i Uddevalla. Stefan Edmans och Jan Töves Flykt och frihet samt Christopher Eliassons och Marcus Lundstedts Anna Jonsdotter – drottning av Bredfjället. I öppningsanförandet tackades pappa som med sin bok varit en hjälp för dem. Det var en dag när pappa blev extra levande.

Jag twittrade en del om hur jag läste pappas bok inför att vi skulle till utställningen. Som svar fick jag en tweet från Ylva Pettersson, @Ychen06. Hon skrev: ”Det är en märklig känsla att läsa sin pappas böcker. Öppnar en dörr direkt till förälderns tankar som är stängd för de flesta…” Jag kunde bara hålla med. Vi fortsatte twittra med varandra och jag undrade vad hennes pappa hade skrivit. ”Skönlitteratur” blev svaret. Nu blev jag nyfiken och undrade vad hennes pappa hette. Hon svarade: ”Vad heter din?*oxå nyfiken*Min heter Torgny Lindgren,o har skrivit flera böcker om människoöden i obygden! De hade haft gem intr!” (Ja, det blir så där kort med 140 tecken i Twitter.)

Jag som har läst Ormens väg på hälleberget och sett filmen, fick en glimt av Torgny Lindgren från hans dotters perspektiv. Hans ord som betyder mycket för andra har en djup mening också för hans barn. Så klart. Vi barn lever med våra skrivande föräldrars ord. Ylvas pappa lever och är känd, min försvann och var inte känd förutom för en mindre skara människor. Men vi läser våra pappors ord och suger i oss vad de har skrivit. Våra pappor lever genom orden.

Jag frågade Ylva om jag fick skriva det här och det fick jag. Jag vet inte om man förstår hur vi menar när vi pratar om våra pappors texter, hur de berör oss. Men det är fint att hitta någon som förstår och som själv har upplevt. Det gjorde vi via Twitter. Bara så där. De 140 tecken som för andra kan verka ytliga gav mig ett djup och en samhörighet.

Jag tänker på de ord jag skriver här. De ord du kanske skriver på en blogg. Jag undrar vad de kommer att betyda för mina barn. Vad dina ord kan betyda för dina. Plötsligt kan vi alla lämna efter oss spår som kan betyda mycket för någon annan. Jag tänker att jag vill lämna efter mig uppbyggliga, uppmuntrande sådana och inte delta i negativa bataljer. De som vill lämna sådana spår efter sig är fria att göra det, men vi har alla ett val. Jag är tacksam för det val pappa gjorde.