”Man måste arbeta i klass för att kunna prata om skola på ett trovärdigt sätt.”
”Har du provat det i en klass och sett att det har fungerat?”
”Alla pratar om att lära med verkliga uppdrag, men så lämnar man det där och säger inte exakt hur!”
Dessa uttalanden är för mig en aning problematiska. Och faktiskt inte så lite.
Efter att under fyra år på olika sätt ha arbetat med att handleda lärare när det gäller IT, arbetar jag nu som lärare för elever igen. Det är oftast fantastiskt roligt. Jag får ju prova olika saker utifrån läroplanen tillsammans med mina elever. Tro nu inte att de är försökskaniner som jag testar knasiga saker på. Jag har rätt lång erfarenhet av att arbeta som lärare. Alla lärdomar vidareutvecklas, omprövas och vidareutvecklas igen. Det handlar om att tillvarata forskningsrön och beprövad erfarenhet samtidigt som man vågar vara lite äventyrlig i vissa stunder och vila i annat vid andra tillfällen.
Men varför är då citaten problematiska?
Trevor Dolan, forskare vid Stockholms universitet, satte ord på det under Rundabordsamtalet med olika forskare och erfarna pedagoger som hölls för några dagar sedan i TänkOms regi. Han menade att vi behöver mål för att hjälpa kreativiteten, men att uppfattningen att det finns ett sätt, en metod, som får det hela att hända, är farlig. Vi jagar ofta den där ”lösningen” och ”svaret” med stort S, men det finns inte. Tyvärr. Vi bör därför vara försiktiga med att definiera den bästa uppgiften som funkar i alla lägen. I en klass finns alltid en grupp individer. Läraren är också en individ. Det finns ingen metod som fungerar likadant för alla lärare. Inte heller för alla elever. Det kan vara en metod som fungerar just här och nu – i det här sammanhanget. Men inte i ett annat. Dolan menade istället att vi måste skapa en miljö i klassrummet där elever vågar ta risker, där det är okej att verkligen lära sig saker. Han menade också att vi måste uppmuntra lärare att våga ta risker. Det är då verkligt lärande kan ske. (Kolla klippet från samtalet 21 minuter in i filmen.)
Därför blir jag smått beklämd av tankarna om att enbart saker som har prövats i ett klassrum är värda att lyssna på. Eller att enbart de som just för stunden arbetar som lärare kan prata lärande.
Under mina år som pedagog utan klass tänkte jag ofta högt tillsammans med andra. Jag tror att det var till nytta för några. Nu arbetar jag som lärare och tänker fortfarande högt. Men jag anser mig inte vara mer trovärdig nu är tidigare. Vissa saker jag gör fungerar, andra kommer inte att göra det. Antagligen kommer jag inte att arbeta likadant som vi gör nu när det om några år är dags att få en ny etta. Elevernas uppdrag som nu bland annat handlar om att intervjua författare och journalister för att komma något på spåren, att göra egna spel som andra kan spela, eller att via klassens webbplats be andra elever komma med förslag på innehåll till det vi arbetar med kan mycket väl ha blivit helt andra uppdrag, som passar mycket bättre just där och då.
Metoder kan inspirera, men väldigt sällan plankas rakt av.
Låt oss fortsätta inspireras av andra. Men låt oss inte stirra oss blinda på om något har gjorts tidigare eller inte. För om vi gör det, tror jag att vi är på väg bort från det läroplanen, Lgr11, säger om att ta vara på varje barns tänkande och erfarenheter och skapa något utifrån det.
Det här är mina tankar och reflektioner utifrån vad jag har träffat på. Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte bli stött eller känna dig mindre värd om du har jagat svaret med stort S. Men det kanske är dags att kunna prata om det. För elevernas skull. För att våga ge sig ut på oprövad mark. Tillsammans.

Jag tycker som du i stort. Jag har ju i mitt arbete, så här på gamla dagar, fått massor av inspiration och tips/råd via sociala medier… och olika pedagogiska böcker/skrifter. Visst är det så att vissa saker funkar jättebra i en del grupper, medan man måste tänka i ganska nya spår när det gäller andra elevkonstellationer. Den utmaningen är väl den största anledningen till att jag jobbat kvar som lärare i så många år…. trettiosju…
De pedagogiska böcker jag läst under senare år, dem tar jag till mig det som passar mig. En del förkastar jag helt. Min kollega tar till sig helt andra saker. Vi är olika vi pedagoger, och det tycker jag är en styrka.
Att lämna skolan och arbeta med handledning, det gör väl att man håller sig nära verksamheten. Däremot anser jag att många skolledare glömt hur det var i klassrummet, det finns de som förespråkar om att man ska jobba på ett sätt som inte alls funkar….. Skolledarna ska vara pedagogiska ledare,och då kan detta förhållningssätt vara ett dilemma. Jag anser att en pedagogisk ledare ska vara någorlunda uppdaterad på vad som händer i verksamheten, och vara ledare på det sättet att de ger sin välsignelse att ”ha högt till tak”, att pröva och ompröva.
Klok uttryckt, Anna-Lena. Jag tror att skolledare måste hålla sig nära pedagogiska frågor för att inte hamna för långt bort. Och om de gör det, då tror jag de har mycket värdefullt att komma med.